–Det är jättejobbigt när det är jul, nyår, valborg, midsommar och andra storhelger. Den vanliga gnistan och glädjen är borta. Det känns som en del av mig är borta.

Anki Knutsson sitter hemma vid köksbordet i Enköping och berättar hur det är att ha sin man 700 mil bort. Hennes make är officer och har under de senaste tre åren tjänstgjort ett och ett halvt år i den svenska Afghanistanstyrkan. Familjen har två barn som reagerar på sitt sätt.

–Den yngsta av mina döttrar ville gå hem från Valborgsmässoelden när hon såg alla andras pappor där. Den stora tjejen tycker det är jobbigt att läsa nyheterna när det hänt något i Afghanistan, det står inget positivt.

Har du inte mött attityden ”har du gift dig med en officer får du skylla dig själv?”

–Jo, absolut, och det vittnar om okunskap. Om en Ericsson-anställd utomlands dör i en bilolycka säger ingen: ”han får skylla sig själv, för han var utomlands”. Jag har valt att vara ihop med min man, men det har inte barnen. De var inte glada när han åkte andra vändan till Afghanistan, de ville inte, svarar Anki.

Obetänksamma ord frestar på. När hon en dag promenerade med sin då 11-åriga dotter ropade en bekant högt: ”Anki, jag hörde att det var riktigt jävligt därnere nu!”.

–Där finns den ständiga oron, från början till slut. Man är alltid orolig, söker information hela tiden och isolerar sig lite från sina vänner, berättar Anki.

Hennes man kom hem välbehållen för några veckor sedan. Anki var ihop med honom även när han tjänstgjorde i FN-trupp i krigets Bosnien på 1990-talet. Men Afghanistan är annorlunda. Här har Sverige valt sida och över 1 000 västsoldater har dödats, varav två svenskar. Flera anhöriga har vittnat om att bekanta och obekanta plötsligt kan ställa dem till svars för USA:s övergrepp i kriget mot terrorismen.

–Det är nästan som om det uppfattas som smutsigt att åka ner till Afghanistan, som om Sverige förde USA:s krig. Men det gör vi ju inte - det borde politiker och försvaret informera bättre om. Det är jobbigt att hela tiden få försvara deras arbete, säger Anki Knutsson.

Hon och andra har gått samman i Invidzonen, ett nätverk för anhöriga till Utlandsstyrkan. Här kan de dela oro och erfarenheter med andra. Men de kräver mer engagemang och stöd.

–Det handlar inte om att tycka synd om oss. Utan ge oss bättre förutsättningar och information!

Informationen från Afghanistan på försvarets hemsida har ibland varit obefintlig eller felaktig, det vardagliga arbetet skildras sällan. Vid ett informationsmöte för de anhöriga gavs en så förskönad bild av en olycka att Anki och hennes dotter gick ifrån mötet.

–De är inte ärliga, då är det ingen idé att sitta där och lyssna.

Hon och flera andra i Invidzonen anser att Försvarsmaktens attityd till de anhöriga är förlegad.

–De talar om för oss att vi ska vara förstående fruar och att männen behöver vila mycket. Det är skitsnack!

Försvarets svar på Invidzonens kritik är att de inte anställer familjer utan soldater.

–Men i slutänden är det oss anhöriga försvaret ska ”fjäska” för. För det är vi som säger ja eller nej till när soldaterna vill åka. Ge oss bättre förutsättningar, så blir det fler som säger ja, säger Anki Knutsson.

Vad skulle du säga om din man vill åka ut en fjärde gång?

–Just nu skulle jag säga nej. Det är för tätt inpå. Om några månader kanske jag skulle säga ja.