Tutankhamuns begravningsmask har blivit en symbol för det gamla Egypten. Ett gyllene ansikte i perfekt symmetri, med rena drag och en skarp blick – guds representant på jorden.

Men i verkligheten var den unge faraon kraftigt inavlad, missbildad och svårt sjuk. Han blev bara 19 år gammal. Dödsorsaken har länge varit ett mysterium, men nu kan forskare ha hittat svaret.

Den 6 november 1922, i Konungarnas dal utanför Luxor i Egypten, skrev den brittiske arkeologen Howard Carter ett telegram till sin uppdragsgivare Lord Carnarvon: Har äntligen gjort underbar upptäckt – stop – en storslagen grav med orörda sigill – stop – har täckt över den samma till er ankomst – stop – gratulerar – slut.

20 dagar senare klev de båda männen in i gravkammaren och möttes av en enorm skatt. Där fanns en gyllene tron, smycken av guld och ädelstenar, vackra möbler och skulpturer, och en gravkista av solitt guld – totalt mer än 5000 föremål. Från inskriptionerna uttydde Carter att den här graven tillhörde Tutankhamun, en farao av den mäktiga 18:e dynastin. Föga anade Carter och Lord Carnarvon att bland rikedomarna låg kvarlevorna av en sjuklig gossekonung som levt ett kort och svårt liv.

Tutankhamun var sjuklig och funktionshindrad, det visar en ny studie som gjorts av en grupp forskare från Egypten, Italien och Tyskland. Med modern DNA-teknik har de definitivt avfärdat myten om en stark och välmående kung.

Varför har Tutankhamuns liv och död fascinerat så många genom åren? Nils Billing, egyptolog vid Uppsala universitet har svaret på den frågan.

–Skatterna i hans grav minskar knappast intresset. Men framför allt vet vi så förtvivlat lite om honom. Vi har inte vetat var han kommer ifrån. Och vilken släkt han tillhört.

Nu finns nya svar om Tutankhamuns släktband. Hans far var Akhenaton, den tidigare faraon. Modern var den mumie som kallas för den yngre kvinnan och som sannolikt heter Kija. Hon och Akhenaton var helsyskon.

–Det är fascinerande, närmast otroligt, säger Nils Billing.

–De här kungligheterna var ohyggligt incestuösa. Antagligen var det ett sätt att hålla det kungliga blodet rent. Men så vitt vi vet var det inte vanligt att de gifte sig med sina helsyskon.

Tutankhamun levde cirka 1343–1324 före Kristus. Endast åtta–nio år gammal blev han farao av Egypten. Hans korta period som regent var turbulent, det pågick en religiös konflikt i Egypten och det mäktiga prästerskapet var i uppror.

Den tidigare faraon, Akhenaton, som nu har visat sig vara Tutankhamuns far, hade förbjudit de gamla gudarna och infört en ny religion med solskivan Aton som enda gud. Han hade byggt en ny huvudstad, Amarna, 30-40 mil norr om förra huvudstaden Thebe.

–Det måste ha varit en svår tid att leva i, säger Nils Billing.

Några år efter att Tutankhamun blev farao återinfördes den gamla religionen och huvudstaden flyttades åter till Thebe. Stora reformer som en bräcklig pojke knappast genomförde på egen hand.

–Ideologiskt och formellt så kunde man inte ifrågasätta kungen. Han hade total makt och var en inkarnerad gud. Men det var nog starka män i hans omgivning som styrde och ställde, säger Nils Billing.

3300 år efter Tutankhamuns död, den 15 februari 2010 på Egyptiska museet i Kairo, presenterade 17 forskare den senaste studien om Tutankhamun. Under 2,5 års tid har de undersökt Tutankhamun och ytterligare tio kungamumier. Från att inte ha vetat vilka den mystiske faraons föräldrar var har teamet kunnat rita upp ett fem generationer högt släktträd.

En medlem av forskarlaget är Carsten Pusch, doktor i mänsklig genetik vid universitetet i tyska Tübingen.

–Människor hade tårar i ögonen på presskonferensen, jag överdriver inte. Det är fantastiskt att se hur en del egyptier påverkas, de har en nära relation till sin historia, säger Pusch.

Hans forskarlag är inte de första som sökt svar hos Tutankhamuns mumie. Faraons kvarlevor har gått igenom en rad minutiösa undersökningar och hans död har varit föremål för åtskilliga spekulationer. 1968 blev fallet en mordgåta när britten Ronald Harrison tog röntgenbilder och hittade ett hål i kraniet. Enligt Harrisons teori skulle hålet ha orsakats av ett dödande slag mot Tutankhamuns bakhuvud. Benfragment som hittades i huvudet ansågs stödja den teorin.

Men 2005 gjordes nya undersökningar. Med hjälp av skiktröntgen kunde forskare skapa en tredimensionell röntgenbild av mumien och visa att hålet i huvudet kom till efter Tutankhamuns död, troligen då kroppen gjordes i ordning inför gravsättningen.

När Carsten Pusch och de 16 andra forskarna startade sitt projekt byggde de först upp ett modernt laboratorium som saknar motstycke i Egypten. Samtidigt samlades DNA-prover in från de gravar och museer där de 11 mumierna förvaras.

Tekniken som man analyserade proverna med har använts sedan 1980-talet, bland annat i rättsmedicinska sammanhang. Carsten Pusch, som har stor erfarenhet av att arbeta med egyptiska mumier, förstod snart att det här skulle bli annorlunda.

–Ingen har tidigare gjort DNA-tester på kungliga egyptiska mumier. De bevarande substanser som har använts på dem är inte alls samma som hos de ickekungliga, visade det sig. Vi var tvungna att ta fram nya lösningar och sätt att rena proverna.

Den kungliga balsameringsvätskan skapade svårigheter, men den var också nyckeln till forskarlagets stora framgång. Vätskan har inte bara bevarat mumiernas utseende, den har även skyddat deras DNA.

–Utan den substansen skulle allt ha brutits ned. Vi skulle inte ha fått någon information, inget familjeträd och ingen malaria, säger Carsten Pusch.

I början hade han låga förväntningar.

–Av de 11 mumierna hoppades jag att vi skulle få användbar data från i alla fall en individ. Men vi lyckades få fantastiskt bra data från sju av dem, och ytterligare ofullständig data från de andra fyra. Jag var förvånad över att deras DNA var så välbevarat.

Att samla in och bearbeta prover var stundtals tröttsamt. Det var först när datorer och analysprogram sattes in som de intressanta upptäckterna gjordes. Framför sig såg forskarlaget hur datorerna hittade likheter och skillnader mellan proverna. Undan för undan kunde de rita upp Tutankhamuns släktträd.

–Vi tog alltid flera prover för att bekräfta våra resultat. När vi såg att det stämde hoppade vi runt och dansade som små barn. Det var galet, berättar Pusch.

Undersökningarna avslöjade mycket mer än släktträdet.Nu vet vi att Tutankhamun var svag och bräcklig av inavel och ärftliga sjukdomar. Han led av skolios, vriden ryggrad, han hade klumpfot på högerfoten och var plattfotad på den vänstra. Vissa ben i vänsterfoten var förstörda, långsamt nedbrutna på grund av blodbrist. I graven fanns över 100 käppar, många var använda. Troligen behövde Tutankhamun hjälpmedel för att kunna stå upp, redan vid mycket låg ålder.

–Tänk bara en dag i Tutankhamuns liv. Han hade svårt att vakna och komma på fötter, svårt att gå. Han såg ut som en väldigt gammal man när han gick redan som mycket ung. Hans fot var antagligen svullen och kanske inflammerad, säger Pusch.

Men det som dödade Tutankhamun var ingen ärftlig sjukdom. I mumien hittade forskarna genetiska spår av tropisk malaria, den typ av parasiten som är allra farligast för människor.

Tutankhamuns immunförsvar var försvagat av inavel. Malarian försvagade det ytterligare, och om han inte dog av parasiten så var han mycket känslig för infektioner.

Ännu en sorglig del av Tutankhamuns liv är de två foster som fanns i hans grav. De är hans dödfödda döttrar, visar testerna. Troligen fick han dem tillsammans med sin drottning Ankhesenamun, vars mumie kan vara en av dem som forskarna nu har hittat. Ankhesenamun kan ha varit Tutankhamuns syster. Inaveln är då en möjlig förklaring till att deras barn var dödfödda. Det finns också tecken på att Ankhesenamun var mycket ung när hon blev drottning, bara 13 år.

Forskningsprojektet har varit en stor framgång, men Carsten Pusch medger att de också har råkat ut för bakslag.

–Vi har inte kunnat säkerställa alla resultat helt. Till exempel har vi ofullständiga data från den mumie vi tror var Tutankhamuns drottning, och från de två fostren. Men vi har en del data även från dem, och det finns resultat som tyder på att vårt släktträd stämmer.

Alla tror inte på de nya forskningsresultaten. Anders Götherström är docent i genetik vid Uppsala universitet och forskar om forntida DNA. Han tror inte att DNA kan överleva i 3300 år i hettan i den Egyptiska öknen.

–Det är väldigt sällsynt att man kan använda den här tekniken på någon typ utav gammalt DNA. Men om det här stämmer är det väldigt kul och spännande, då har vi indikationer på att vi kan göra mycket mer med den här tekniken än vi tidigare visste, säger Götherström.

Han menar att det nu är upp till Carsten Pusch och de andra i teamet att övertyga forskarvärlden om att deras resultat är korrekta. Och Pusch är redo att sätta i gång med den uppgiften.

– Mitt nästa uppdrag är att undersöka den bevarande substans som de gamla egypterna använde på sina döda kungligheter. Det är säkerligen den som har bevarat deras DNA, och vi vet väldigt lite om den. Det är som antik egyptisk magi. Men i framtiden hoppas jag kunna visa vad substansen innehåller, säger Pusch.

Under tiden lever Tutankhamun vidare. I filmer, böcker och musik är han ständigt aktuell. Och legenden om faraons eller mumiens förbannelse är ett återkommande inslag i populärkulturen. Legenden uppkom när Lord Carnarvon dog, sju veckor efter öppnandet av Tutankhamuns grav. De som träder in i denna heliga grav ska snart uppsökas av dödens vingar, skulle det enligt tidningar ha stått vid ingången till Tutankhamuns gravkammare. Men någon sådan inskription finns inte.

Vi älskar spekulationer och olösta gåtor, och människors fascination för Tutankh-amun lär inte upphöra.

– De enorma rikedomarna i graven har skapat en bild av en stor och mäktig konung. Att det var en bräcklig pojke som låg bland alla dessa skatter kommer inte at göra människor mindre fascinerade, säger Carsten Pusch.