KOLUMN | Torsdag den 16 juni

Det var värst vad Tony Blair har blivit populär i sitt eget land och det i det mest osannolika av ämnen: EU. Nu är han plötsligt hjälten som tar upp Margaret Thatchers fallna handväska och svingar den i striden mot dem som vill ta ifrån britterna deras särskilda budgetrabatt.

Tony Blair är säkert ärligt irriterad på den franske presidenten Jacques Chirac som lagt upp den gamla surdegen budgetrabatt på bakbordet, men en liten del av honom måste rimligen vara ganska belåten också. Som bekant finns det få saker som gynnar en ledare mer bland väljarna än en yttre fiende.

Och här har Blair inte bara fått en fiende vilken som helst utan den bästa av dem alla – Frankrike, ärkefienden. Beteckningen The Old Enemy går väl tillbaka till 100-årskriget (1337-1453). Visserligen förlorade engelsmännen det kriget, men det gick förstås upp och ned med krigslyckan under de 100 åren och på den engelska sidan vill man särskilt gärna minnas året 1415 då Henrik V:s mannar besegrade en tre gånger så stor fransk styrka vid Agincourt.
Jag ser i en brittisk historiebok att Henrik under sitt styre anses ha haft ”den stora fördelen att Frankrikes kung var galen och hans hov grälsjukt”.

Det är väl ungefär så som gemene man i England ser på Frankrike än i dag, 590 år senare: President Chirac verkar knäpp och man har ju hört hur illa premiärminister Dominique de Villepin och inrikesminister Nicolas Sarkozy tål varandra†... Alltså, advantage England, då som nu.

Det är slående hur rivaliteten med Frankrike hela tiden ligger under ytan i det brittiska folkdjupet. För det mesta, när havet är lugnt, märks det bara som elaka skämt och menande ögonrullningar och det är inte värre än att man gärna turistar i varandras länder och kör tåg under Kanalen. Men det finns en kraftigare känslo-tsunami beredd att resa sig ur havet varje gång fransmännen anses lägga hinder i vägen.

Mitt intryck är att den antifranska potentialen i England är starkare än den antityska. Förhållandet till Tyskland har så uppenbart att göra med den katastrofala, men historiskt sett korta och avgränsade, naziperioden medan Frankrike mera uppfattas som en evig rival, ett latent eller akut hot. Det var till exempel ingen tillfällighet, tyckte engelsmännen, att just Frankrike häromåret dröjde så länge med att friskförklara brittiskt kött efter galna ko-krisen.

Efter att i åratal ha talat till sina motsträviga medborgare om EU, och mest fått sura miner till svar, finner Tony Blair således att de nu med spänning noterar varje ord han säger i ämnet. Följaktligen talar han nästan överdrivet tydligt: ”Den brittiska rabatten blir kvar och vi ska inte förhandla bort den. Punkt.”

Blair hade säkert önskat att det uppflammande EU-engagemanget i Storbritannien orsakats av något mera visionärt och positivt än ett nationellt rabattkramande, men rollen som rabattens riddare är rolig ändå. Toppmötet i Bryssel i dag och i morgon väcker ett intresse som sällan förr, särskilt som Blair tillämpar taktiken att anfall är bästa försvar och ger sig på de feta EU-subventioner som det franska jordbruket får. I den taktiken tycker många britter att han har historien på sin sida; Agincourt och allt det där.