Igår hade Ocean‘s Thirteen premiär med de tre tjockisarna George Clooney, Brad Pitt och Matt Damon i några av de ledande rollerna. Alla tre lider nämligen av övervikt, i alla fall att döma av deras BMI. Ja, ska man tro Body Mass Index då är Clooney rent av fet. Frågan är dock om man ska det. I nyutgivna boken ”Fettpaniken” vrider och vänder författaren Marie Carlsson på den där ”sanningen” som så länge trummats in i oss, som lyder: tjock = ohälsosam = en belastning för sjukförsäkringssystemet.
BMI, menar hon, är för det första ett uselt mått på både hälsa och fetma eftersom det inte tar hänsyn till vare sig ålder, muskelmassa, hur mycket personen i fråga motionerar eller hur han eller hon äter. Och trots att stora delar av världens befolkning, på grund av bättre levnadsförhållanden, har blivit både längre och muskulösare har gränsen för BMI-skalans definition av övervikt sänkts. Senaste gången det skedde var i slutet på 1990-talet då WHO sänkte överviktsgränsen från ett BMI på 27 till 25. Något som gjorde bland andra 37 miljoner amerikaner överviktiga över en natt. Bakom beslutet låg en rapport som till stora delar finansierades av läkemedelsföretaget Hoffman-La Roche, till verkaren av bantningspillret Xenical, som man väl får förmoda skrattade hela vägen till banken.
Det är ett faktum att vi har ökat i vikt. Men har vi blivit sjukare? Tja, sedan 1980, har dödligheten i hjärt- och kärlsjukdomar halverats, ett resultat av både förbättrad sjukvård och minskat antal insjuknade. Vi äter nästan dubbelt så mycket frukt och grönsaker och sockerkonsumtionen har sjunkit med 11 procent jämfört med 1960. Och undersökningar visar att aktiva feta människor bara löper hälften så stor risk att dö i förtid som smala soffpotatisar. Faktum är att en av de studier som ligger till grund för WHO: s rekommendation visar att de modellsmala och de som väger mer än 180 kilo har i stort sett samma statistiska förutsättningar vad det gäller livslängd. Övervikt visar det sig, tvärtemot vad de flesta tror, har få samband med högt blodtryck, väldigt lite att göra med högt kolesterol och höga blodfetter och det finns inget som helst samband mellan kärlförfettning och kroppsfett.
Däremot är det mycket som tyder på att det är farligt att banta. Viktnedgång kan för en frisk person öka risken för hjärtsjukdomar. Dessutom är det i många fall ett tröstlöst projekt. En tredjedel av dem som bantar väger mer tre år efteråt än vad de gjorde innan de började banta.
Gå inte på BMI-bluffen. Tänk efter nästa gång du läser om någon ny supermetod som lovar att jaga bort extrakilona till midsommar. Ifrågasätt läkaren som sjukdomsförklarar dig och sätter dig på diet bara för att du har 28 i BMI, fast du äter när du hungrig, motionerar regelbundet och är frisk som en nötkärna. Släng tidningen, byt läkare och peppa dig med Marie Carlssons ord: ”Det är inte fel på dig – det är kanske så här du ska vara”.
Fatta vad vi skulle kunna åstadkomma om vi vände den där obarmhärtigt kritiska blicken och all den energi som vi använder för att förändra våra egna kroppar utåt istället.
