Samtidigt som svenska politiker talar om att läget i Afghanistan stabiliseras, har Sveriges trupp där utkämpat de hårdaste striderna någonsin sedan den kom dit 2002.
Foto: AP Photo/Mustafa Najafizafa
Uppenbarligen har ett systemfel uppstått i Högkvarteret. Låt oss ta det från början: Försvarsmaktens verksamhet är unik. Den är en del av statens våldsmonopol. Men detta är inte av Gud givet.
I Sverige utgår enligt grundlagen all makt från folket. Det är vi svenskar som genom riksdag, regering, lagar och förordningar ger Försvarsmakten rätt och skyldighet att gå i strid. Ytterst för att försvara demokratin och den öppenhet som vi tar för given.
Försvarsmakten har traditionellt haft högt förtroende hos svenska folket. Men förtroende är inte något enkelriktat, det är en dubbelriktat. Varför tilltror inte Försvarsmakten svenska folket att få höra sanningen om kriget i Afghanistan?
Att säkerhetsläget förvärrats, att våra svenska män och kvinnor i uniform där ute kämpar för sina liv allt oftare? Att de varit så illa utsatta att amerikanskt stridsflyg tvingats sätta in vapen för att undsätta dem?
Tydligen har inte ens våra valda ombud i riksdagens försvarsutskott informerats. Varför? ÖB Sverker Göranson saknar knappast resurser att berätta vad som sker, han har en av landets största Informationsstaber på över 40 personer.
Nej, svaret är att mörkandet har satts i system. Flera personer som tjänstgjort i Afghanistan berättar samstämmigt om detta. En officer beskriver hur rapporter om strider tvättas till oigenkännlighet i Högkvarteret. ”Man rapporterar hem om en höna men på försvarets hemsida så blir det en fjäder”. Det är svårt att förstå varför. Det kan finnas fyra skilda skäl:
1.Militär sekretess. Att inte röja hemligheter för fienden. Men efter att en strid avslutats går det att informera. Talibanerna vet ju själva när de stridit och jagats av USA-flyg. Försvarets hemsida mil.se berättade mindre om det än US Air Force.
2.Politiska hänsyn. Insatsen var en stridsfråga i valrörelsen. Kanske har någon tänkt: ”Vi ska inte gå in i den politiska debatten”. Nej, just det. Myndigheter ska bedriva korrekt information – oberoende av vilket politiskt block det gynnar.
3.De anhöriga. De ska inte oroas. Men dessa vet oftast redan vad som hänt – soldaterna ringer och SMS:ar hem hela tiden. När de anhöriga ser att myndigheten mörkar om händelser de redan känner till så ökar istället deras oro.
4.Rekryteringsproblem. Informationsstaben ägnar sig numera även åt rekrytering. Striderna rimmar illa med värvningsfilmer där soldater släcker skogsbränder. Hemsidan får alltmer prägel av propagandasida istället för att vara myndighetsinformation. Sidans trovärdighet sjunker, vittnar de försvarsanställda själva om.
Eller finns det något annat skäl? Det kanske är dags att berätta det i så fall. Oavsett orsaken har Försvarsmaktens ledning, eller i vart fall dess Informationsstab, fundamentalt missuppfattat sin uppgift. Om en verksamhet som går ut på att bedriva väpnad strid inte klarar att informera om detta – vad ska myndigheten då informera om?
