Sven-Ingvars fick Fröken Fräken, Siw Malmkvist sjöng Bergsprängartango och Lill-Babs gjorde Manolito. I radion spelades jämt Penninggaloppen med låtraderna ”Ja se pengar, är till bekymmer för fattig och för rik”. Eller Jämtgubbens ”Ja, nu vill jag ha medicin, medicin, med detsamma”. För att inte tala om hysteriskt glada låtar som Surströmmingspolka och Älgjakten.

Han kallade sig själv hurtig och stollig. Men aldrig konstnär. Han föraktade bara ett folkslag, ”dem det regnar in i näsan på”, folk som går med näsan i vädret.

Thore Skogman fick bara B i sång och det var nog inte många som gissade att killen med glugg mellan tänderna och röd kalufs skulle bli folkkär och utnämnd till årets underhållare av Expressen 1966. Listor var däremot inte hans stora grej. Han låg etta på Svensktoppen en enda gång med låten På en byväg om våren. Och hans bästa resultat på Tio i topp var en elfte placering med Dalatwist.

Tidningarna var fixerade vid att han tjänade så mycket pengar, köpte villa i Danderyd och att han gav folk vad de ville ha. Själv brukade han säga att ”pengar är inte allt, det är sant. Men om man inte har dem är man slagen till slant”.

En glad prick, glädjespridare och full fart hela tiden. Det är nog essensen av sångaren som gick in i väggen när han var 63 år gammal. Men han kom tillbaka ett år senare. Och i en intervju i lokaltidningen Östran sammanfattade han själv sin person:

- Jag har aldrig så bråttom att jag inte har tid att stanna, för att tala om att jag har så bråttom att jag inte har tid att stanna.