Känns det, åtminstone i början av rymdresan, som när man åker Fritt Fall på Gröna Lund med hjärtat i halsgropen?

– Faktiskt inte i början av jetaccelarationen, då känns det mer som att man är längst ner i dalgången på en berg- och dalbana. Men när man väl har kommit upp i rymden är vi i fritt fall, och då faller vi hela tiden faktiskt.

Känner man sig inte liten i universum och får hemlängtan?

– Jo, om man tittar ut mot alla stjärnor kan man gott känna sig lite ensam. Men vi är ändå 13 personer här uppe på rymdstationen och rymdfärjan, så man behöver inte känna sig ensam på det viset.

Vad var det bästa respektive sämsta med din förra rymdresa? Finns det någon obekväm eller irriterande aspekt på resan?

– Det bästa var ju att komma upp i rymden och se jorden där uppifrån, det var väldigt vackert. Även att flyta runt i tyngdlösheten och rymdpromenaderna. Det var kanske det allra bästa. Det sämsta var toaletterna, det var alltid besvärligt.

Vad händer om man släpper ut en snöflinga i rymden?

– Snöflingan kommer att dunsta av direkt. Det är bara vattenmolekyler som dunstar iväg eftersom det är vakuum däruppe.

Vilka hinder behöver överstigas innan en resa till Mars kan genomföras?

– Det svåraste är kanske att få fram tillräckligt mycket pengar. Det krävs att många stora länder bestämmer sig för att nu ska vi göra det här, och satsar en hel del pengar kontinuerligt under tjugo års tid och bygger upp den teknologi som behövs, raketer och sådant.

– I stort finns det flesta tekniska lösningarna, men det tar lång tid att åka dit. En enkelresa tar 7-8 månader. Men det finns en hel del problem som inte riktigt är lösta, till exempel är det mycket strålning i rymden när man åker hela vägen till Mars. Mycket mer strålning än runt jorden eller där rymdstationen är, och vi är inte på det klara med hur stora medicinska risker det innebär.

I vilken av Apollofärderna skulle du velat vara med och varför?

- Vilken som helst, förutom Apollo 1 som förstördes i en olycka på startplattan. Att få chansen att åka till månen vore ju helt fantastiskt. Allra helst skulle man velat vara med och landa på månen. Men under de sista månfärderna hade de ju med sig en månbil också. Om jag verkligen skulle kunna välja kanske det skulle bli någon av de sista när man kunde åka runt med bil på månen.

Det samlas mer och mer rymdskrot där uppe i rymden. Hur stor är risken för kollision och att grejer ska ramla ner från rymden?

– Exakt hur stor risken är vet jag inte. Man bedömer till exempel att den största risken för en katastrof för rymdfärjan är att det bli en kollision i rymden med antingen något rymdskrot eller en mindre meteorit. Den risken anses ligga på i storleksordningen 1 på 200 eller 1 på 300 trots att man alltså inspekterar rymdfärjan några dagar före landning.

– Rymdstationen är byggd så att den ska kunna motstå mindre skrotgrejer och mikrometeoriter till stor sannolikhet. Jag tror att man har sagt att risken är en på tusen att rymdstationen ska skadas allvarligt på grund av något sådant under sin livstid. Alla större saker, som är större än en decimeter, kan man följa från jorden med radar. Om man riskerar att något kan komma i närheten av rymdfärjan eller rymdstationen, kan man göra en undanmanöver. Det bör man göra lite då och då faktiskt.

Hur har NASA och andra rymdorganisationer tänkt att lösa problemet med psykisk stress, till exempel ensamhet eller om man skulle bli irriterad på en kollega under en lång resa till Mars? Har astronauterna tillgång till egna privata platser där man kan dra sig tillbaka och reflektera över sina reaktioner?

– Ja, man har egna privata platser, men inte på rymdfärjan eftersom en tur inte varar mer än ett par veckor.

– På rymdstationen har varje astronaut sin egen lilla kabin eller kajuta, där han eller hon sover och kan dra sig tillbaka. Det är nog tanken att man gör något liknade vid en resa till Mars också. Man gör även isoleringsstudier, där en besättning stängs in i tankar och så får de vara där. Man ska snart sätta igång ytterligare en studie med personer som vill bli astronauter. I 500 dagar ska de vara instängda i en tank, en simulerad resa till mars. Det här sker i Moskva i samarbete mellan ESA och ryska rymdorganisationen.

Om jag någon gång vinner på lotto, gör jag rätt i att omsätta vinsten till en tripp till tyngdlöshet?

– Var och en får ju bedöma vad man helst vill göra med pengar man vinner. Jag tror att det är en fantastisk upplevelse, så det skulle jag gott kunna tänka mig att göra om jag inte hade fått chansen.

Hur känns det nu, är det någon skillnad i uppladdningen nu inför andra resan?

– Ja, det är det. Första resan är alltid första resan och man såg ju fram emot det med mer spänning och kanske mer otålighet än vad jag gör den här gången. Även om jag hade tränat massor den gången visste jag ju inte hur det verkligen är att leva i tyngdlöshet, och hur är det att gå rymdpromenad. Nu har jag ju gjort det, och ser fram emot det med ännu större tillförsikt och känner mig mer säker på vad jag ger mig in på.

Efter den senaste rymdfärjestarten STS 127 skrevs det mycket om att framtida färder inte skulle ska förrän man hittat orsaken till islossningen från huvudbränsletanken. Vad är läget?

– Det var inte is som lossade, utan isoleringsmaterial på tanken, men man har nog fortfarande inte förstått grundproblemet. Man har gjort tester på vår tank och den som är efter oss. Det finns en del hypoteser, man har nyligen ändrat lite i processen hur man sätter fast det här isolermaterialet, och det är samma som man gjort med vår tank.

– Tanken på STS 127 utsattes för 6 tankningar och sedan tömde man den igen. Det är en påfrestning för tanken. Den kyls ner till temperaturer för flytande väte och syre, och det är därför man behöver isolera. Man har gjort tester som varit bra, men inte kunnat testa alla saker. Man är inte helt övertygad att man förstått grundorsaken, man diskuterar i dagarna om det är okej att starta med den här eller åtgärda mer, eller byta ut vår tank till den som kom efter. Det borde vi veta om några dagar.