”Låt mig inte trötta ut er med mer prat om kampen. Jag sänder er och barnen och alla vänner hjärtliga hälsningar”. Så avslutade det politiska stjärnskottet Robert Gabriel Mugabe ett av sina många brev till Sverige. Året var 1979 och bara några månader senare styrde han den nyfödda republiken Zimbabwe.

Under de kommande åren fotsatte breven och julkort från Harare att dimpa ner i brevlådan hos paret Paul och Kerstin Rimmerfors i Jakobsberg och andra vänner i Sverige. I sina brev resonerade mannen som nu kör Zimbabwe i botten om sin kamp mot förtrycket i Afrika.

En gång i tiden, det är inte alltför länge sedan, var Robert Mugabe god. Eller åtminstone tycktes det vara så. Om det i själva verket var så att han redan då hade andra planer så dolde han det väl - även för dem som trodde att de kände den karismatiske gerillakämpen.

- Vi hade inga tvivel på hans förmåga, det hade ingen då. Det var en optimistisk tid. Zimbabwe var fattigt men hade en ekonomisk potential. 95 procent av jorden kontrollerades av vita jordbrukare men Mugabe lovade att utveckla en jordreform på ett demokratiskt sätt, säger Paul Rimmerfors.

Paul Rimmerfors är i dag 75 år gammal och bor utanför Rättvik. Tidigare reste han som biträdande informationschef på Sida i ett 30-tal afrikanska länder. Under många år räknade han Robert Mugabe som en vän.

Han bjöd hem Mugabe till sig i Stockholm, besökte honom i exilen i Moçambique och senare i residenset i huvudstaden Harare. Under flera perioder bodde fru Mugabe hos familjen Rimmerfors och andra svenska vänner.

För Paul Rimmerfors började det hela i mitten av 1960-talet när han gick med i en Amnesty-grupp som författaren Eva Moberg tagit initiativet till. Som flera andra Amnesty-grupper lottades de en fånge i rasiststaten Rhodesia.

- På den tiden fick man sig tre fångar tilldelade: en från öst, en från väst och en från ett neutralt land. Bara samvetsfångar, sådana som inte tagit till vapen i sin kamp, fick stöd. Vi fick uppdraget att stötta Robert Mugabe och hans familj.

Utifrån listor som ledaren för ZANU, Zimbabwe African National Union, sände dem lät de köpa kurslitteratur i London. Dessa skickades till cellen. När Mugabe lämnade fängelset hade han examina ämnen från ekonomi till juridik och litteratur.

- Han var oerhört begåvad, briljant. Det skulle vi komma att märka även när vi senare träffade honom. Han var även en mycket mjuk och vad jag skulle kalla en varmhjärtad människa.

Under sitt första besök i Sverige 1977 höll ZANU-ledaren Robert Mugabe ett tal för Sidas personal på Birger Jarlsgatan. Som premiärminister 1981 besökte han statsministern Torbjörn Fälldin, träffade Olof Palme och representanter för industrin och talade till studenterna på Handelshögskolan.

Under sina besök i Sverige svor Robert Mugabe att inte upprepa misstag som andra ledare för afrikanska stater gjort. Han skulle inte driva ut den vita minoriteten. Han studerade den svenska demokratin och gillade vad han såg här.

Hans vision, sade han, var Zimbabwe som en motpol till grannen Sydafrika.

Men Robert Mugabe lurade alla. Mellan åren 1980 och 2001 gav Sverige via Sida totalt över fyra miljarder kronor i stöd direkt till staten Zimbabwe. Hans fru Sally Mugabe turnerade i svenska skolor över hela landet. På inbjudan av Sida berättade hon för eleverna om kampen mot apartheid och kolonialism.

Var Robert Mugabe självkritisk någon gång? ”Aldrig”, säger Paul Rimmerfors.

- Han var mycket självsäker. Det är väl också en av förklaringarna till det vi ser hända i Zimbabwe. Han anser att hans eget folk har svikit honom och den bitterheten har slagit över i hämnd.

Sista gången Robert Mugabe besökte Sverige var den 25 april 1988. Snart därefter slutade julkorten och breven att komma. Folket i Zimbabwe hade redan fått känna på vilka hårda nypor den åldrande mannen i presidentpalatset hade.

Numera slaktar Robert Mugabes män öppet oliktänkande. De svälter ut folket. En nyfödd flicka i Zimbabwe kan räkna med i snitt att leva i 36 år.

Och människorättsorganisationen Amnesty, där Paul Rimmerfors och de andra svenskarna runt bordet i Jakobsberg kämpade för den fängslade rebelledaren, tillhör i dag diktatorns hatobjekt.

Paul Rimmerfors säger att utvecklingen trotsar all begriplighet:

- Ingen kan förklara vad det egentligen var som hände. Och när jag hörde att han fördömde Amnesty då blev jag extra besviken, det måste jag medge.