Då kan man demonstrera sitt missnöje. Vid presidentvalet för fem år sedan valde ungefär fyrtio procent av väljarna att proteströsta på allehanda stollar och extremister. Flera av dem återfinns för övrigt som presidentkandidater även idag, representerande fransk politiks speciella bukett av vildvuxna ideologier (som trotskism, kommunism, fascism, rojalism, antiglobalism och jaktromantik).

Det negativa tänkandet märks av kandidaternas sätt att presentera sig själva. Alla försöker framställa sig som förnyare. Ingen vill kännas vid arvet från det förgångna, inte ens de fyra kandidater som faktiskt suttit i olika regeringar under senare år: Nicolas Sarkozy, Ségolène Royal, Francois Bayrou och Dominique Voynet. Ingen vill förknippas med Jacques Chiracs tid som president, allra minst Sarkozy, vilket väl egentligen säger allt om dessa tolv år.

Det negativa tänkandet avspeglas också i kandidaternas beskrivningar av tillståndet i Frankrike. Landets permanenta pessimism skulle kunna fylla ett eget bibliotek. Förfallet (le déclin) har spökat sedan nederlaget vid Waterloo och idag beskrivs Frankrikes rang och identitet som hotad i den nya världen. Det nya förenade Europa framställs som en trojansk häst när de globala marknadskrafterna tränger sig in i Colberts hemland.

Alla kandidater trumpetar ekonomisk patriotism och fransk-franska champions som om ”High Tech Colbert” skulle kunna rädda landet. Ändå visar tillgänglig statistik att Frankrike ekonomiskt klarat sin modernisering ganska hyggligt och att de strukturella svagheterna, som bristen på dynamiska små och medelstora företag, knappast kan lösas med statsdirigerad industripolitik. Politikernas gammalmodiga ryggmärgsreflexer skapar snarare problem än lösningar.

Genomslaget för det negativa tänkandes katastrofscenarier visar att Jean-Marie Le Pen vunnit slaget om verklighetsbeskrivningen och präglar därigenom den franska självbilden. Den åldrade Le Pen (78) har strängt taget inte behövt föra någon valkampanj. De andra kandidaterna har agiterat åt honom. Le Pen har på detta sätt blivit ”kungamakaren” och avgörande för vem som skall bestiga tronen i Frankrikes republikanska monarki.

Det negativa tänkandet avspeglas framför allt i hur alla de osäkra väljarna förhåller sig till kandidaterna. Den avgörande frågan blir inte vem man vill stödja utan vem man är rädd för. Vem är värst? Vem vill man inte se i den andra valomgången om fjorton dagar? Hur ”röstar man nyttigt” om man vill stoppa den ene eller den andre? Även om resultatet ikväll skulle följa huvudprognosen och leda till en duell höger–vänster (Sarkozy–Royal) om fjorton dagar så fortsätter psykodramat in i nästa månad. Då kan valet till parlamentet mycket väl peka i en annan riktning än presidentvalet.