Vid åttatiden på morgonen söndagen den 22 april stänger ledande folkpartister från Stockholm in sig i en möteslokal i Örebro. Utanför börjar sista dagen på partiets kommunala riksmöte. Stockholmarna ska fatta beslut om Lars Leijonborgs framtid.

Det var aldrig tal om att låta Lars Leijonborg leda partiet över valet 2010. Det hade stått klart redan vid ett möte i Stockholm tio dagar tidigare. På söndagsmorgonen var frågan istället om han borde avgå redan till hösten eller skulle kunna sitta kvar till 2008. I vågskålen låg att en ny partiledare borde ha en chans att göra ett bra jobb redan i EU- valet 2009.

–Och har man väl bestämt sig så är frågan vad som är uppriktigast, ärligast och värdigast. Där landade jag i 2007, motiverar ordförande Maria Wallhager, landstingsråd.

Vid lunchtid söker hon upp Lars Leijonborg och meddelar att han saknar huvudstadens stöd. Dagen efter, i Stockholm, kastar Leijonborg in handuken och meddelar sin avgång.

Men tillbaka i Örebro: Någon timme efter det att folkpartiledaren fått Wallhagers besked kliver Jan Björklund upp på scenen. Han har strax dessförinnan fått veta att hans hemlän inte längre vill att partiet ska ledas av Lars Leijonborg.

Skolministern talar om den liberala samhällsmodellen, om humanism, om demokrati, om bildningsideal och om jämställdhet. Han säger: ”Liberalismens kärna är att bildade männi­skor skapar anständiga samhällen” och avrundar genom att bekänna sig till socialliberalismen.

–Han frälste väl halva folkpartiet med det talet. Inget öga var torrt. Det var ju väldigt socialt fixerat, säger Lennart Rydberg, andre vice ordförande i Stockholm.

En del folkpartister tyckte inte att talet var särskilt märkvärdigt. Enligt hans pressekreterare var det ett ”klassiskt Jan-tal”.

Andra tolkar det just som Lennart Rydberg: skolministern sträckte med besked ut handen till partiets socialliberaler.

Med en image av ordningspolis och katedermagister har Jan Björklund under årens lopp haft problem med den socialliberala framtoningen. Men många säger sig vara övertygade om att det ändå är hans grundsyn, han har bara dolt den väl.

–Man har underskattat hans socia­la ådra, vilket möjligen i viss mån beror på att han själv är så fingerfärdig med faxen. Han har en förmåga och för all del även faiblesse för att hitta spetsiga formuleringar och spännande utspel. Någonstans riskerar man att medialt tappa den här lite gråa sociala bakgrunden. Den finns där, men den lyfts inte fram och det är hans problem, säger Lennart Rydberg.

Han är före detta socialborgarråd i Stockholm och den som i mitten av 90-talet släppte in Jan Björklund i politikens finrum.

En som inte låter sig imponeras av örebrotalet är Staffan Werme, kommunalråd i samma stad, och känd som folkpartiets socialliberala samvete.

–Man kan säga att man är social- liberal hur många gånger som helst om man inte kännetecknas av en politik som utgår från de värdena. Det är uppenbart för alla att Jan Björklund har haft som mål att förr eller senare bli partiledare. Han upplevde väl att det var ett läge att bredda sitt politiska register.

Staffan Werme är pessimistisk.

–Vi socialliberaler har under lång tid blivit marginaliserade av partiet. Det här är möjligtvis sista striden för oss.

Men Jan Björklunds kritiker, och sådana finns, förefaller ha retirerat. Än så länge har bara ett länsförbund nominerat en annan kandidat, partisekreteraren Erik Ullenhag. Huvudmotståndaren var EU-minister Cecilia Malmström. Men hon har sagt nej och hittills ser länsförbunden ut att ha tagit henne på allvar.

Samtidigt menar många folkpartister att Jan Björklunds framtoning har blivit mjukare sedan han blev minister. Mer lyssnande, säger någon. Mer ödmjuk, säger en annan. Mind­re konfliktinriktad, enligt en tredje. Och socialliberalerna håller tummarna för att Björklund, likt Bengt Westerberg, är på väg att göra en makeover.

Westerberg uppfattades på 80-talet som en övertygad marknadsliberal. Ett klassiskt citat är att han stod ”till höger om Djingis Khan”. Men som partiledare och socialminister uppfattades han på 90-talet som utpräglat socialliberal. Han genomförde bland annat en stor handikappreform och fick ta emot utmärkelsen Hederskvinna.

Ann-Cathrine André, ordförande för Kristna liberaler, påminner just om Bengt Westerbergs förändring när hon talar om Jan Björklund.

–Han blir ju tvungen att lyssna, och driva även de mjuka frågorna. Annars tror jag att det blir svårt.

Ann-Cathrine André känner Jan Björklund sedan tiden i ungdomsförbundet och hon är övertygad om att han är tillräckligt lyhörd.

Jan Björklund har tillhört folkpartiets högsta ledning i tio år. Redan 2001 ville delar av partiet ha honom som partiledare. Vid åtminstone ett tillfälle har han befunnit sig farligt nära elden.

Fredagen den 17 februari förra året debatterar Jan Björklund och skol-minister Ibrahim Baylan (s). Platsen är Östra gymnasiet i Umeå. Det är på dagen sju månader kvar till valet och folkpartiet har sedan länge genom sitt ungdomsförbund haft tillgång till socialdemokraternas interna datanät och valplanering.

Före debatten presenterar Ibrahim Baylan rapporten Tio myter om skolan. Bara timmar senare svarar folkpartiet med ett eget dokument. Jan Björklunds pressekreterare Anders André har redan tjugo timmar före Baylans presskonferens kunnat läsa s-rapporten.

Den februaridagen har ingen en aning om att dataskandalen ska brisera tretton dagar för valet. Bara några dagar efter att skandalen är ett faktum framkommer att skolrapporten är ett av de dokument som folkpartiet fått tag på via ungdomsförbundets Per Jode­nius. Anders Andrén förklarar emellertid att han inte kände till dataintrånget. Jan Björklund säger samma sak. Därmed anses den saken utagerad.

Men partiet tillsätter en etikkommission som ska söka förklaringar till dataintrånget. I rapporten målas bilden upp av ett toppstyrt parti där medarbetarna inte vågar ha avvikande uppfattningar gentemot ledningen.

En annan slutsats är att rubrikskapande budskap går före ideologin.
Två till tre personer i ledningen stod för toppstyrningen, enligt det trettiotal personer som kommissionen talade med. Vilka de två, tre personerna var varierar lite beroende på intervjuad. Men Jan Björklund, förste vice ordförande i partiet, nämndes ofta, vid sidan av partisekreteraren
Johan Jakobsson och partiledaren Lars Leijonborg.

– Det är klart att Jan Björklund varit en av dem i den absoluta toppen. Han var en av hjärnorna bakom strategin. Han har stått för en del av det strategiska tänkandet, Johan Jakobsson för andra delar, säger Axel Darvik, ledamot av etikkommissionen och lokalpolitiker i Göteborg.
Johan Jakobsson avgick i samband med dataintrånget. Lars Leijonborg avgår vid landsmötet i september. Jan Björklund väljs förmodligen till ny partiledare vid samma möte. Men Axel Darvik är inte orolig.
– Det som har varit bra i processen är att alla tre visat att de tagit till sig av kritiken. Ingen av dem har slagit ifrån sig.

Axel Darvik lärde känna Jan Björklund under sin tid i riksdagens utbildningsutskott. Trots talet om toppstyrning uppfattar han honom som en lagspelare.
– Han kunde acceptera argument och säga ”du har rätt Axel”. Det var inte omöjligt att få honom att ändra sig.
Men Axel Darvik, liksom flera
andra, vill bredda ledarskapet.
–  Det behövs ett team, ett lagarbete. Oavsett vem som blir partiledare måste vi ta en diskussion i partiet hur vi skapar en delaktighet och en större förståelse för varandra, säger Maria Wallhager.

Lennart Rydberg menar att Jan Björklund är ”begåvad nog att våga lyssna när det gäller”. Men han behöver medarbetare som kan säga emot och ha en egen uppfattning.
– Jan tillhör dem som är rappa
i huvudet och käften och vinner
debatten även när de har fel, vilket är lite av ett problem. Plus att han har en naturlig auktoritet som gör att en del nog blir lite skraja för honom. Hanbehöver motstånd.