I en del av det europeiska kunskapssamhället har det länge grävts riktigt djupa skyttegravar mellan genkramare och genskeptiker. Så djupa att jag på en konferens i veckan hörde en genforskare kalla Europa för en liten förlorad halvö på den asiatiska kontinenten. Härifrån flyr nu både växtförädlingsföretag och växtgenetiska forskare till andra kontinenter. Han tillhör dem som menar att det politiska motståndet mot gentekniken hindrar världens fattigbönder från att använda grödor som skulle kunna rädda miljontals barn från att dö av vitamin- och näringsbrist. Det uppfattas förstås av genskeptikerna som en grov anklagelse och de kontrar med att genkramande växtförädlare hotar förstöra livet för fattiga bönder, låsa in jordbruket i‑kemislaveri och oåterkalleligen rubba den globala ekologiska balansen.

Den som försöker röra sig mellan de skyttegravarna riskerar förstås livet. Men tillräckligt mycket står på spel för att det ska vara värt försöket. Drömmen om det ekologiska jordbruket till exempel. Om den är både eko-bönder och standardbönder överens. Vem vill inte ha ett ekologiskt säkert jordbruk? Och vilken bonde vill inte kunna spara på olja, gödsel och gifter, sluta läcka näring till haven och koldioxid till luften?

Vilken väg man än vill gå för att ge oss ett hållbart jordbruk – eller göra utvecklingsländernas bönder oberoende av multinationella jättar, eller reparera redan nu störda globala ekosystem – så kommer det att krävas stora genetiska förändringar. Genmodifieringar eller genmanipulationer om man så vill – antingen med hjälp av traditionell växtförädling eller ny genmodifiering av enskilda växtslag eller hela jordbruksekosystem. Då kan man bara inte säga nej till vår tids genkunskap och den genteknik den kan ge oss. Och vilken genkunskap eller genteknik vi än har eller skaffar oss så är det sociala, politiska och ekonomiska maktfrågor som avgör om den kommer att användas till något bra eller något dåligt.

Lägger man de insikterna i botten på skyttegravarna blir det kanske lättare att spana över kanten. Genkramarna får något att stå på för att se vilken politik som gör att samhället och konsumenterna får nytta av gentekniken. Och genskeptikerna får något att stå på för att se att gentekniken också kan användas till att ge hela samhället ett hållbart jordbruk – och inte bara gynna storjordbruk och multinationella utsädesjättar.