För femtioelfte gången håller EU ett extra toppmöte. På tredje året går krisen in i en ny fas. Till de bestående problemen på finansmarknaden kommer nu en allt tydligare politisk och social kris. Det politiska ledarskapet kläms allt hårdare mellan medborgarna och marknaden. Prominenta politiker har redan i vanära tvingats lämna scenen. Fler kan vara på väg ut i kulissen. Skuldkrisen har fördjupats och politikerna har ständigt varit steget efter marknaden.

På tillfällig visit i Bryssel får jag detta intryck av en ny fas. Med en delvis ny uppsättning politiska ledare. Med en allt större roll för Tysklands Angela Merkel. Med en växande insikt om lägets allvar. Med ekonomisk stagnation, växande arbetslöshet och social oro. Redan hörs varningar för återfall i 1930-talets katastrofer.

I morgon måndag tar toppmötet förmodligen beslut om ett nytt fördrag. I december presenterades det som den genuina krismedicinen. Angela Merkel och Nicolas Sarkozy föreslog ett till synes kraftfullt regelverk för ordning och reda i de offentliga finanserna, Euro-pakten. Storbritanniens David Cameron blev så uppskrämd att han lade in ett veto, som de andra nonchalerade. Efter intensiva förhandlingar har hästkuren urvattnats. Den elake och oftast klarsynte Daniel Cohn-Bendit, de grönas främste profil i EU-parlamentet, beskriver Europakten som sakligt sett ”onödig”. Men den kan i bästa fall visa sig politiskt nyttig om den påverkar den allmänna opinionen i Tyskland. Om Angela Merkel kan påstå att Europa accepterat den tyska stabilitetsfilosofin blir det inrikespolitiskt lättare för henne att hantera de växande krav på solidaritet som nu riktas mot Tyskland.

Så småningom skulle Tyskland kanske till och med kunna acceptera idén om euroobligationer. De som skulle förvandla statskulder till en gemensam angelägenhet för hela EU.

Men många frågetecken består.

Det fortsatta grekiska dramat har nått en punkt där alla verkar ge upp allt hopp om räddning, dock utan att någon har någon klar idé om hur en ordnad statsbankrutt låter sig genomföras. Vad får den för ekonomiska, sociala och politiska följder i Grekland och i Europa?

Det finns förhoppningar om att Mario Montis inledande framgångar kan leda in i Italien i nya banor. Men det är kanske önsketänkande för det är ju först nu som det verkliga kraftprovet börjar, när Monti försöker liberalisera den italienska tjänstesektorn. Har Monti kraft och mod att stå emot när protester och kaos lamslår samhället?

Vad händer i Frankrike? Med tre månader till presidentvalet håller Nicolas Sarkozy på att straffas både av marknaden och av opinionen. Han luftar offentligt tankar på att lägga av med politik och gå över till någon välbetald business. Personligen är jag övertygad om att han med stor energi kommer att kämpa stenhårt i det längsta för att få nytt mandat. Men om Nicolas Sarkozy skulle förlora blir han finanskrisens hittills mest prominenta politiska offer.