Drama och dragkamp: Som störst var Enron USA:s sjunde största företag. Som mest var det värt 63 101 519 000 dollar eller 700 miljarder kronor. Nu är det nästan värdelöst och Enronskandalen har utvecklats till ett ödesmättat drama om den amerikanska kapitalismen, och på sistone också en dragkamp mellan Vita Huset och kongressen.

Washington, Näringsliv
- Det förefaller osannolikt att inte kaptenen skulle veta vad som pågår i maskinrummet.
Fartygsmetaforerna är synnerligen vanliga om det grundstötta bolaget Enron och paralleller till Titanic har hörts mer än en gång.
Ovanstående replik gällde skepparn själv, koncernchefen Kenneth Lay, före detta vän till presidenten, generös mecenat och enligt hans gråtande hustru en "ärlig, rättrådig, moralisk person" - men lika utblottad som andra offer för vad som pågick i den blanka skyskrapan i Houston i Texas.
Lay som inte yttrat sig offentligt på flera månader ska infinna sig klockan 9:30 på måndag morgon i ett utskottsrum i kongressen. Frågorna lär bli mycket besvärande och det försvar han hittills indirekt prövat - att han var ovetande - övertygar inte.



Kollapsen var ett faktum en söndag i början av december. Dagen därpå kom förvisso krigsrubriker på näringslivssidorna om den största konkursen i USA:s historia. Men sedan dess har skandalen vuxit med allt pikantare ingredienser: förstörda dokument, hemliga promemorior, polisrannsakan, självmord, politikerkontakter på högsta nivå, stämningar från före detta anställda, inlagor från USA:s mest kända jurister - och beskyllningar och motbeskyllningar åt alla håll.
- Det här är rena Orwell. De skyldiga förvandlas till offer! utbröt en tv-pratare som i likhet med kollegerna tröttnat på terrorkriget och med liv och lust kastat sig över skandalen.
- De gjorde inte bara usla affärsinvesteringar utan även dåliga politiska investeringar, instämde bisittaren om Enrons miljonbelopp i donationer till politiker både på lokal- och riksnivå.
Republikaner är angelägna om att framhålla att medlen gått till båda de stora partierna. Det är sant, men nästan tre fjärdedelar av bidragen 1989-2001 skänktes till republikaner, däribland Texaspolitiker som president George W Bush (över åtta miljoner kronor) och senator Phil Gramm. Även om Bush och hans topprådgivare bitvis låter som ekon av den skandalvana Clintonstaben går deras mantra ""detta är en företagsfråga, inte en politisk fråga"" mestadels hem, även om det märks att administrationen måste frångå sin traditionella företagarvänlighet.

Följande pågår för närvarande:

  • Finansinspektionen SEC undersöker vad som hände, liksom justitiedepartementet och ett tiotal utskott i kongressen.
  • Några hundra f d anställda har gått till domstol för att få skadestånd av sina gamla chefer för de försvunna pensionspengarna.
  • Facit ska sammanställas över hur stora förlusterna blir runt världen, i pensionsfonder, i storbanker, i aktiefonder, etcetera.
  • Revisionsbranschen som helhet synas och Enrons egen firma, Arthur Andersen, har redan mist kunder.
  • Ökat gehör för krav på ändringar i pensionsreglerna (tänkbar gräns: högst 20 procent får investeras i det egna företaget) och reformer av kampanjfinansieringslagarna.
  • Vicepresident Cheneys ovilja att lämna ut uppgifter om möten med energibolagsdirektörer har lett till en allvarlig konflikt mellan presidenten och kongressen.

    Det är för tidigt att säga hur det kommer att sluta. För en del uttydare är Enronskandalen mest en olycklig sista excess från boomens och den nya ekonomins 1990-tal, för andra är haveriet ett bevis på att den amerikanska kapitalismen misslyckats, och att vinstjakten varje kvartal gått för långt. Det fanns helt enkel inte tillräckliga skyddsmekanismer mot skrupelfria finansakrobater som tilläts att trixa med vanligt folks pengar.

    Det är inte bara revisorerna som anklagas för att ha spelat dubbla roller och för att ha egenintresse av en stigande kurs - utan även advokater, aktieanalytiker och arbetsledningen i bolagen. Och om de hörde varningssignalerna lät de i alla fall bli att göra något.
    En oroväckande känsla av osäkerhet råder just nu. Det kan dölja sig fler Enron i de grå börstabellerna. Återhämtningen har som mest börjat trots hoppfulla påståenden om motsatsen. Aktiefallet, som ju inte bara gällde Enron utan även dot-com- och telekombranscherna, består och har påtagligt dämpat allmänhetens investeringsvilja. Häromdagen skylldes ett kraftigt kursfall på New York-börsen på ""Enroneffekten"".
    - Den sektor som är mest i behov av reformer är den där det minst av allt lär ske: Wall Street, skriver journalisten Bethany McLean i senaste numret av tidskriften Fortune.

    - Enrons otillräckliga redovisning gjorde det omöjligt att upptäcka det verkliga tillståndet i företaget, men de som trots allt brydde sig tillräckligt för att läsa dokumenten kunde ändå se nog för att bli misstänksamma. Nyfikna omnämnanden om partnerskapen förekom så tidigt som 2000, fortsätter Bethany McLean - och hon vet vad hon talar om för hon var en av få ekonomijournalister som undrade om inte Enronaktien var övervärderad redan förra våren.

    Karin Henriksson
    Bevakar USA och amerikanskt näringsliv