Den som röjer en vind kan återfinna halva sitt liv. Under några hisnande ögonblick försvinner man ner i en svunnen barndom, i kapsejsade äktenskap, i brev och bilder, innan man börjar det verkliga jobbet. Att sortera och köra iväg – och hejda sig innan man tagit ut sina sista krafter och blir liggande där på återvinningscentralen som den sopa man känner sig.
Annars är det en härlig sysselsättning att röja upp och göra fint. Efter tredje lasset börjar sopgubbarna hälsa riktigt artigt, under förutsättning att man uppfyllt sin medborgerliga skyldighet och slängt rätt sak i rätt container.
Förr eller senare händer det oundvikliga: Man når ner till skrapet, till det som blev över och skyfflades ner i samma sopsäck. Sen står man där mellan släpvagnar och män som baxar iväg stora elmanglar och vet inte vart man ska ta vägen med två muggar i tenn, Rembrandtaffischen – den inramade – som man köpte på en skolresa till Amsterdam förra årtusendet, hockeyspelet som mist fyra spelare och muggen som är en gammal farmors försök att fördriva tiden som porslinsmålerska.
Räddningen finns närmare än man tror. Det gäller bara att lyfta blicken, se skylten mellan Trä och Brännbart. Där står Restavfall.
Väl hemma i duschen efteråt inser jag att det borde finnas mentala sopstationen också. Där man kan bli av med tankegods som tynger, föreställningar som mist sin sanningshalt – för att inte tala om alla minnen som var plågsamma redan från början.
Det skulle kunna ordnas hur fiffigt som helst:
Alla krossade drömmar i en stor hög för Glas. Alla korkade idéer och spåniga uppslag under skylten med Trä. Alla tabbar på grund av hjärnsläpp bland annan uttjänt Elektronik.
Själv kroppen går väl till Brännbart, fast det kan ju vänta. Bättre att hejda sig vid Restavfall och skeppa iväg det sista tramset. Som vår föreställning om tid och ålder. Just denna vecka, när ett kallt sommarlov bröt ut, blev det så påtagligt att en timme, en vecka – ja, till och med en månad – kan vara allt från ett ögonblick till en evighet. Beroende på vad som händer och om vi är små eller stora människor. Han som är sju vet att han ska åka till sin farmor på lovet. Men först jättejättelångt fram i tiden. Det vill säga om en vecka. För honom är varje dag fylld av så många äventyr att det krävs minst två godnattsagor för att han ska landa, i sängen.
Själv kan jag känna att sommaren redan är över, rent tankemässigt har jag börjat närma mig mitten av augusti. Och snart lär vi vara där.
På en mental sopstation kunde vi också – i EU-valets efterdyningar – slänga föreställningen att kvinnor 60+ gjort sitt. Marit Paulsen bevisade motsatsen. Framtiden tillhör inte bara Pirater, den tillhör Tanterna också.
Minns första gången jag träffade Marit Paulsen, det känns som nyss men är förvisso länge sedan, när hon stod i sitt kök i Yttermalung och sa att en dag, då skulle hon raka av sig mustaschen och bli som folk.
Mustaschen är borta. Nu visar hon, än en gång, att tanter är folk med ett synnerligen tänjbart bäst-före-datum.
