Vem vill låna ut 80 miljarder till Belgien?

Rubriken på första sidan i Le Soir möter mig på ett dagsbesök i Bryssel, surrealismens huvudstad där en morgontidning heter ”Kvällen”.

Det mesta verkar vara sig likt. Fast värre. Mycket värre.

Olycksfågeln Yves Leterme som sedan ett och ett halvt år fortfarande är tillförordnad premiärminister i en expeditionsministär vädjar till medborgarna. När den så kallade marknaden nobbar Belgien så försöker han locka enskilda småsparare att under veckan investera i femåriga statspapper till 4 procents ränta.

Det är tegelstenen som lockar deras inre instinkter.

Akut behöver Belgien alltså låna 80 miljarder euro, hälften för att omsätta gamla lån och hälften för att finansiera nya underskott i statens affärer.

Men handen på hjärtat – eller plånboken – vem vill låna pengar till någon vars framtida öde är helt uppe i det blå? Finns låntagaren, den belgiska staten, kvar om fem år? Och finns den gemensamma europeiska valutan, euron, kvar om fem år?

När osäkerheten stiger gör nog belgarna vad de alltid gjort. De lägger sina pengar i fast egendom. Det är tegelstenen som lockar deras inre instinkter.

Belgien är ett Europa i miniatyr och den belgiska krisen kännetecknas av samma inslag som gäller inom eurozonen i stort. Politiskt råder sönderfall. Ekonomiskt råder en alarmerande kombination av kriser som tillsammans förvärrar läget, tillväxten stagnerar, statsskulden växer och banksystemen vacklar.

I det belgiska fallet höll man på att ta ner statsskulden, som traditionellt låg kring 100 procent av BNP, när finanskrisen brakade loss för tre år sedan. Då tvingades staten rädda en stor bank, Fortis, och nu har staten bärgat ännu en, Dexia. Kriserna i bankerna driver på statsskuldsättningen.

När nu även solida euroländer möter svårigheter att locka till sig långivare så avspeglar det en realitet som politikerna helst förnekar, nämligen att Europas finansmarknader är hårt sammanflätade över nationsgränserna. Den finansiella integrationen har varit så framgångsrik att man inte längre kan isolera de olika skuldkriserna från varandra. Naturligtvis är det frestande i regeringskanslierna i Berlin och Stockholm att säga till greker och italienare att de skall rädda sig själva. Men det bygger på önsketänkande.

I dagens mycket dramatiska läge försöker det politiska ledarskapet sig på samma gamla trick som tidigare: att fly in i framtiden. I stället för att diskutera vad som konkret måste göras här och nu träter man om vad som behöver göras i övermorgon. José Manuel Barroso ser sig kallad att nu släppa en grönbok om euroobligationer, alltså ett löst diskussionsunderlag som inte ens är ett färdigt förslag. Den hårt pressade Angela Merkel agiterar för ännu en fördragsrevision. Den senaste tog tio år. EU:s så kallade faste ordförande Herman Van Rompuy borde ha inkallat ett extra eurotoppmöte redan till i dag.

Hela Europa riskerar att få nobben när marknaderna öppnar i kväll i Asien.