Framtiden för skolan ett enda grupparbete

Jag tror att jag tillhör grupparbetsgenerationen. Jag tror att jag gick i flumskolan. Jag tror att en överhängande del av mina lärare under 1970-talet var kommunister.

Det är fullt tänkbart att jag tagit något slags skada av detta. Men jag undrar om upplevelsen av min skolgång inte också är anledningen till att jag alltid blir så illa berörd av de marsch- och raka-led-aktiga visioner som varit så tydliga inom politiken de senaste åren.

Ni vet: kepsar av, mobiltelefoner ut. Språkpolislarmet på, betyg in.

Det är enfaldig politik av flera anledningar. Men främst eftersom den med sämsta möjliga timing effektivt flyttar fokus från den omdaning av samhället som just nu skulle kunna ta sin början i klassrummen.

Fast oavsett hur länge man än förhalar utvecklingen genom att traggla igenom nya riktlinjer för hur ordning och reda ska uppnås genom hot, betyg och disciplin, så talar ändå allt för att framtiden för skolan, högskolan och universiteten är precis vad pekpinnegeneralerna fruktar mest: ett enda gigantiskt grupparbete.

Inte som förr, förstås. Då var grupparbetena mest till för att alla vi förskrämda och asociala icke- dagisbarn som var födda på 1960-talet överhuvudtaget skulle kunna fungera i grupp. Nu är ju tanken något annorlunda, eftersom vi dagligen och i en mängd sammanhang kan se att grupper kommer fram till bättre resultat tillsammans än enskilda individer gör var för sig.

Vi blir helt enkelt klokare ju fler vi är. Och den som är trött på att alltid dra upp Wikipedia i sådana här sammanhang kan ju alltid fundera över vad Google är, om inte summan av allas vår länkade kunskap. Varför skulle den sanningen inte kunna överföras till en lärandeprocess?

Problemet är bara att utvecklingen – här liksom på alla andra områden – vänder upp och ner på den hierarkiska strukturen. Internet ställer därför skolan inför fler utmaningar än någonsin tidigare. För vilken blir skolan och lärarnas roll i en värld där eleverna i varje enskild stund kan googla fram svaren på alla sina frågor?

På samma sätt som bloggutvecklingen inom medierna gör att vi får börja att omvärdera vem som egentligen är ”journalist”, bör vi nog också fundera en del över vad en ”lärandeprocess, en ”skola” och en ”lärare” egentligen är – och kan vara – i tider som dessa.

Möjligheterna inför framtiden är oändliga. Men nästan inga tas. Varför ligger inte alla föreläsningar på nätet? Varför är universitetens nätverk inte helt öppna? Varför är inte allt material som tas fram på lärosätena fritt att bearbeta och vidarepublicera? Och varför i hela friden använder skolorna inte den gratisteknik som eleverna och studenterna själva kommunicerar med, dygnet runt?

Just nu svarar skolorna och högskolorna genom att agera precis likadant som alla som känner sig pressade av internetutvecklingen – genom att försöka förbjuda allt som hotar den etablerade maktordningen. Det betyder att det nu är skolan själv som måste sätta sig i skolbänken. Och det är lika ironiskt som fint att de enda som kan stå för under- visningen är eleverna och studenterna.