Nej, jag tänker inte älta mer om dyra handväskor. Däremot funderar jag över det nya substantivet ”tänk”. Och undrar hur mycket vi tänker, egentligen?

I Sisela Lindbloms köpkritiska och omdebatterade De skamlösa finns två damtidningsredaktörer som anser att de har ett eget ”tänk”. I bakhuvudet fladdrar minnen förbi från mina egna år på Idag- sidan, där vi trosvisst kunde försäkra varandra: Vi gör det på vårt sätt.

Många gånger hade vi också, även utifrån sett, ett eget ”tänk.”

Numera samlar jag på de platser, situationer, tidpunkter där människor påstår att de får sina idéer. Det vill säga de kreativa mellanrum mellan vanor och rutiner där nya tankar kan födas. Eftersom det bevisligen inte händer alltför ofta.

Häromdagen träffade jag författaren Anders Paulrud, intervjun med honom kommer i morgon, i K-delen, som berättade att han pilgrimsvandrade till Santiago de Campostela mycket för att testa om han hade några egna tankar. Det hade han inte. Mest tänkte han på gamla Beatleslåtar, tyska verb – och vad hans första flickväns mamma egentligen hette.

Själv har jag vandrat många mil längs Österlens sandstränder, gått där med ögonen riktade mot horisonten för att vidga perspektiven. Eller leta efter uppslag till denna lördagskolumn.

Den första kilometern brukar vara alldeles hjärnblank. Sedan kan jag plötsligt minnas någonting från min barndom, som en luftbubbla från en annan tid stiger bilden fram av myggbitna ben och en röd baddräkt – innan all koncentration riktas hem mot kylskåpet. Å, vad ska vi ha till middag? Blev det inte några lammkotletter över och räcker juicen eller måste jag handla på vägen hem?

Idag vet jag att det är i glipan mellan sömn och vaka som min hjärna, i bästa fall, kan nudda de ännu inte utnötta tankarna. Därför gäller det att ligga kvar efter att väckarklockan ringt – gärna halvsova i väntan på att någon annan, det vill säga min man, gör frukosten.

Fast inte är det något unikt ”tänk”, det heller.

Jörn Donner har berättat för mig att han gärna slumrar till en gång, helst två, under långa arbetsdagar. Inte för att han måste sova. Nej, det är just mellanrummen med fria associationer han behöver, stunden när hjärnan går på frigång och vad som helst kan dyka upp.

Mitt andra knep är att gå raka vägen in i duschen. Vattnet sköljer bort blockeringar och lämnar, i bästa fall, någon alldeles ren liten yta där en ny tanke kan blomma ut.

Eller hur det nu går till…

På natten händer det omvända, det är då jag skulle behöva få stopp på alla tankar som irrar runt i skallen. Eftersom de, med några få undantag, är fullkomligt obehövliga och mest handlar om allt jag inte får glömma och allt som kommer att gå åt pipan, särskilt om jag kommer ihåg det.

Som ett rent tankeexperiment borde jag hålla mig till solen och sängen. Nedsjunken i en solstol – å, var tog den hastiga aprilsommaren vägen – är min hjärna befriande tom, också från idiottankar. I sängen kan jag fylla på förrådet.

Tänk så mycket tid och kraft som spills mellan dessa två möbler och tillstånd.