Sverige var tidigt ute med att tillåta sötningsmedlet sukralos. När nu en svensk rapport visar att medlet redan efter några års användning lagrats i stora kvantiteter i naturen innebär det nytt huvudbry för en bransch som länge men förgäves letat bland provrören efter syntetiska alternativ som kan matcha det vanliga sockrets smak och bakegenskaper.

Bakgrunden är förstås den skenande sockerkonsumtionen och dess koppling till folkhälsoproblem som övervikt och diabetes. Livsmedelsverkets kartläggningar visar att en fjärdedel av den energi som barnen får i sig kommer från godis, läsk, glass och bakverk.

Sötningsmedel kan framstå som en bra idé, särskilt om de som sukralos inte bidrar med kalorier eller plågas av en segdragen hälsodebatt som aspartam. Det har snabbt gett sukralos en 50-procentig andel av en världsmarknad i år värderad till 30 miljarder dollar.

Men där börjar problemen. Först smaken. Många tror att människan har dåligt smaksinne, men i själva verket har inget sötningsmedel lyckats återskapa smaken av vanligt socker.

Att baka med sötningsmedel går inte heller bra. Resultatet blir en torr och konstgjord smak, visar provbakningar gjorda av amerikanska Consumers Reports.

Men sötningsmedlen lurar dessutom hjärnan och bidrar till ett ökat sockersug. Enligt Charlotte Erlanson-Albertsson, professor i medicinsk kemi vid Lunds Universitet, visar studier att det är de redan tjocka som konsumerar mest av både sötningsmedel och vanligt socker. Och holländsk forskning visar att de barn som först fått sötningsmedel plockade på sig mer snask från ett godisbord än de andra barnen. Det kan förklara varför produktionen av socker inte sjunkit sedan sötningsmedlen introducerades.

Så det bästa är kanske trots allt helt vanligt socker, om vi använder det måttligt och undviker all sötslibbig färdigmat.