Fokuserade på flit, framsteg och fina föresatser har många regeringar gått vilse i självbedrägeriets labyrinter.
– Ju längre du regerar, desto mer tror du på din egen statistik, förklarar en som vet, David Miliband, i dag Storbritanniens utrikesminister, under många år nära rådgivare till Tony Blair och i morgon kanske ny partiledare för Labour.
Regerandet tär hårt på krafterna, värderingar och principer urholkas och efter hand tar den rena pragmatismen överhanden. Det är början till slutet, menar Miliband.
Den tyske kollegan Werner A Perger, som refererar resonemanget, nämner namn på utslitna regeringschefer som Wim Kok, Göran Persson, Lionel Jospin, Wolfgang Schüssel och Gordon Brown. Alla utvecklade så småningom i förhållande till väljarna ett massivt främlingskap som ibland kallas maktens arrogans.
Pergers rapport för Friedrich Ebert Stiftung handlar om hur den nya ”mjuka mitten” besegrat vänstern i Europa . Maktens arrogans har utmanats av partier som framträder med anspråk på att vara post-konservativa, medkännande, medborgarnära och socialt inkluderande. Med detta nya politiska varumärke öppnas vägen till regeringsmakten.
Till dem som lyckats med denna omprofilering räknar Preger de svenska moderaterna, som samtidigt vill vara det nya arbetarpartiet och de individuella friheternas parti. Men det skrevs innan årets surrealistiska sommarteater om FRA satte igång.
Vem kan i dag förknippa Sten Tolgfors med den lyhört lyssnande ”mjuka mitten”? Snarare personifierar han den gamla sanningen att ingen är så döv som den som inte vill höra, vilket leder till ett växande främlingskap, till och med i förhållande till hans egna partivänner. Allt medan socialdemokraternas ledning under radiotystnad undandrar sig all signalspaning.
Till maktens självbedrägeri hör ofta önsketänkande om att kritiken skall ebba ut. Men spektaklet om FRA-lagen fortsätter och har redan fått ett nytt, oväntat pikant inslag. Både regeringen och lagrådet tycks ha glömt bort att Sverige som medlem i EU är underordnat den gemensamma marknadens krav på icke-diskriminering, till exempel i den växande tjänstesektorn. FRA-lagen är ju medvetet och explicit diskriminerande, vilket drabbar exempelvis advokater med kontor utanför Sverige. Därför begär den unge juristen Robin Lööf i en välargumenterad skrivelse att EU-kommissionen prövar FRA-lagen. EU-minister Cecilia Malmström och näringsminister Maud Olofsson har kanske synpunkter på om FRA-lagen är förenlig med EU-marknadens grundprinciper? Och för svensken Jörgen Holmquist som är EU-generaldirektör för den inre marknaden blir FRA-lagen ett litet delikat ärende.
Inrikespolitiskt har regeringens hantering av FRA-lagen redan passerat ”the point of no return”. Oavsett vad man nu gör så blir det fel och Fredrik Reinfeldt tes på stämman i Gävle om att moderaterna inte längre har några kärnväljare ser ut att besannas. Likaså Pergers tes att flit, framsteg och fina föresatser inte räcker för framgång i politiken.
