Björn Larsson Ask har nyligen fyllt 67, men ibland undrar man om det inte ska vara 6–7. Han är en barnslig man, i ordets mest positiva betydelse, med den där glada entusiasmen inför vad som händer just nu och en obruten nyfikenhet på framtiden – samt ett gott självförtroende.

Medan många andra jämnåriga (och yngre) tappat sina illusioner och dragit ned energin till sparlåga har Larsson Ask öst på för fullt ”ända in i målkaklet” på SvD.

Han har varit med överallt från de verkligt dramatiska händelserna till den grå vardagslunken med presskonferenser och ”fototillfällen”. Men Björn var inte den som stod och hängde bland de andra fotograferna när något mediespännande, eller föralldel halvljummet, var på gång. Han sökte nästan alltid litet mer oväntade vinklar.

– Det är det goda iakttagandet som gör en bra fotograf, säger han. Och så får det gärna vara en liten knorr i bilden också!

Visst, det goda iakttagandet med knorr, det har han. Och så den där speciella talangen att känna på sig vad som kan komma att hända och vara beredd när det sker sekundsnabbt efter en lång väntan. Med ett slitet uttryck bland fotografer heter det att ”bilden kommer som en snigel och försvinner som en blixt”.

Björn Larsson Ask har avslutat sin SvD-tid med ett och ett halvt år på Näringsliv, vilket många lätt förskräckta direktörer och uppskattande läsare märkt av.

Det är nog bara en sådan som Björn Larsson Ask som inte drar sig för att kasta åt Ericssons vd en av bolagets telefontill- behör i dess svårforcerade plastförpackning och ropa ”Carl-Henric! Kan du ta och öppna den här?”

Det blev en rolig bildserie för, som alla vet, går de ju inte att öppna med handkraft.

I 50 år har han arbetat som fotograf. Det första jobbet på Länstidningen (VLT) i hemstaden Västerås varade 15 år. Dessför-innan hade han hunnit med fyra månader på sjön som skans- uppassare på Svenska Orient- linjen.

De flesta 67-åringar skulle väl ha ganska dimmiga hågkomster från något som hände för så länge sedan, men Björn Larsson Ask har ett fenomenalt minne för personer och detaljer.

Så den korta sjömanskarriären blir till en hel Taube-låt om man inte hejdar honom: det var i m/s Vikingland, en styckegodsare ...23 man ombord ...jag fick handdiska dag och natt ...på redden i Izmir alltså gamla Smyrna ...chiefen dök efter musslor ... orkan på Nordsjön ......i Istanbuls hamn kom ett magert skrälle roende mot oss, det var skådespelaren Per Oscarsson på nåt slags pilgrimsresa ... och mönstra av i Uddevalla ...jag hade tappat 17 kilo ...mamma grät på kajen ...

Det skulle komma att bli många fler resor för BLASK, som hans namnförkortning ofta blivit. Under tiden på Bonnierägda Åhlén & Åkerlund reste han i två månader (”det fanns pengar på den tiden”) med Gustaf ”Buster” von Platen, senare SvD:s chefredaktör, till Thailand, Kambodja och Vietnam.

- Tolv sidor i Idun om 1100-talstemplet Angkor Wat var en grej vi gjorde bland många andra.

Sedan dess har Björn en kärlek till Orienten i allmänhet och Thailand i synnerhet.

Så beslutet att flytta dit nu har mycket djupare rötter än de senaste årens svenska chartervåg.

Som nyhetsfotograf har han förstås också tvingats uppleva mycket av världens elände.

Starkast intryck verkar han ha tagit av inbördeskriget i Nigeria 1969 och reportaget från utbrytarregionen Biafra.

–Den 21 februari 1969 är absolut det mest gripande och jävliga jag upplevt. Det var total terror i en by som hette Ozu Abam, fyra-fem mil från den tillfälliga huvudstaden Umuahia. Där befann vi oss, Mats Lundegård och jag på Röda korsets anläggning. Vi levde på öl och buteljerat vatten för det fanns inget annat.

- Då klockan är ungefär 12, mitt på dagen, bromsar en bil in i det röda gruset och ut hoppar den irländske pastorn Raymond Maher med hela kaftanen nedsölad av blod. Han berättar om hur ett Iljushinplan skjutit raketer och bomber på en marknadsplats med ett par tusen människor. Pastorn säger åt oss att hoppa in för vi behövs där.

- När vi kliver ut ur bilen i Ozu Abam finns inte en enda plats att sätta fötterna där det inte ligger något som varit en människa. Då säger jag: ”Det här måste världen få veta!”

- Vi jobbade i ett slags ursinne. Time och Newsweek var där, men jag var enda fotografen på plats.

Reportaget skakade läsare över hela världen. Bildtidningen Se bredde ut Mats Lundegårds text och Björn Larsson Asks bilder på mer än 20 sidor. Senare samma år fick Björn Stora journalistpriset.

Till SvD kom han på sommaren 1989 och har därmed varit med om tidningens svåra 1990-tal och den framgångsrika omdaningen kring sekelskiftet. Och händelser som Estonias förlisning, 11 september-attentaten i USA och tsunamin i Thailand. Under hela denna period har bildens betydelse vuxit.

Tiden på SvD tycker han har präglats av engagemang och kreativitet. För oss andra är det uppenbart att BLASK personifierar båda egenskaperna. Hur kan han hålla engagemanget levande?

- Så blir det när man älskar jobbet. Så enkelt är det.

Samtidigt vill Björn inte att en sådan här artikel bara ska handla om de stora, dramatiska händelserna.

- Det finns mycket dramatik och känslor i vardagen också. Jag har aldrig ansett att det finns några ”skitjobb”. Det lönar sig alltid att ta ett extra varv för att hitta den där knorren. Och jag tycker att min iakttagelseförmåga blivit bättre och bättre med åren. Jag älskar porträttbilder med humor där man kan le mot bilden.

Kommer han inte att drabbas av abstinens nu då?

- Nej. Att bygga ett hus i Thailand och slå mig ned där med min hustru Viveca är en ny utmaning. Jag gillar buddhistisk kultur och jag är inte rädd för döden längre. Det fantastiska mottagande som munkar och andra gav de sörjande i samband med tsunamin har gett mig andra perspektiv.