Hans barndom såldes ut till en storbonde i Småland. Om han inte skötte sitt jobb som lagårdsdräng fick han ingen mat. Nu initierar regeringen en kartläggning för att Peter Lindberg och andra med samhället som fostrare ska få upprättelse, och eventuellt skadestånd.
Socialminister Morgan Johansson utesluter inte att kartläggningen kan leda till en debatt liknande den som fördes kring tvångssteriliseringarna på 90-talet. Norge, där skadestånd på upp till 700 000 per omhändertagen betalats ut, kan bli modell för regeringens agerande.
– Vi har bett Socialstyrelsen titta på hur de gjort i Norge, säger Morgan Johansson.
Hur många som kan bli aktuella för skadestånd är oklart.

I dag ger regeringen Socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga hur många av dagens vuxna svenskar som vuxit upp på barnhem eller i fosterhem och som kan ha utsatts för kränkningar och övergrepp.
Flera hundratusen personer uppskattas någon gång sedan 50-talet blivit omhändertagna av samhället, 100 000 av dem har vårdats på institution, resten
i fosterhem.

Att ha blivit fostrad av samhället är självfallet inte lika med att ha utsatts för kränkningar och övergrepp. För många var det alternativet trots allt bättre än att stanna hos de biologiska föräldrarna. Men, för ett ännu okänt antal barn innebar omhändertagandet kränkningar som satte märken för livet. Särskilt utsatta var dåtidens barn till ensamstående mammor.
– Ensamma mammor var fritt villebråd för barnvårdsnämnderna, säger professor Bo Vinnerljung, forskare på Socialstyrelsens epidemiologiska enhet.
Peter Lindberg som i dag är 55, vet fortfarande inte varför han som treåring omhändertogs av samhället.
Hans mamma var ensamstående och jobbade på varuhus. Tillsammans bodde de inneboende hos en familj i Vasastan. Plötsligt en dag kom någon från det sociala och hämtade Peter. Barnhemstiden minns han inte så mycket av mer än att han blev knuffad så att käkbenet gick av.
Han hade just fyllt sju när han sattes på tåget till Jönköping med namnlapp runt halsen.
På perrongen väntade storbonden och hans fru. Båda
i 50-års åldern. Peter blev deras nya lagårdsdräng. Under tio år framåt blev det hans livsuppgift att mocka och hålla fint hos de tolv korna i lagården. Själv hade han sin säng i hallen. Mat fick han bara om han gjort sitt jobb i lagården. Annars låstes han ute och fick svälta.
Själv kallar han det för ett ”slavarbete” utan slut. När grannbarnen lekte och badade på sommarlovet fick Peter hålla till i lagården.
Enda vilan var skolan men där blev han utfryst och kallad ” barnhemsdjävul ”.

Peter växte sig stor och fysiskt stark av allt mockandet. En dag fick han nog, slog ner sin fosterfar och rymde hemifrån.
Hela sitt liv har han förtigit sin barndom och uppväxt. Det gjorde för ont att minnas. Nu, som stadgad familjefar och egenföretagare, vill han göra upp med sitt förflutna. Han har beställt sina handlingar från det sociala och hoppas äntligen få svar på frågan om varför han omhändertogs.
Sedan en tid är han också medlem i organisationen ” Samhällets styvbarn” som i flera år förgäves kämpat för gruppens upprättelse.

Först efter SVT-dokumentären ”Stulen barndom”, om situationen på de svenska barnhemmen, blev det fart på debatten.
Programmet utlöste en lavin av tidigare okända vittnesmål och socialministern Morgan Johansson tvingades göra en så kallad pudel och be de drabbade om ursäkt.
I dag säger han till SvD att han välkomnar en process som gör det möjligt för de drabbade att känna att det som hände inte var deras fel.
– Här handlar det om brott och att staten inte skött tillsynen av barnhemmen som den borde, säger Morgan Johansson.
Senast den 31 mars ska en första granskning vara genomförd.
– Först därefter kan vi ta ställning till frågan om ersättning, säger han.
Birger Hjelm, ordförande i Samhällets styvbarn, är tveksam till att låta Socialstyrelsen göra granskningen.
– Det vore lämpligare att låta en oberoende kommission genomföra uppdraget, säger han.