I mitt minne var Jean-Claude Piris en av Bryssels mest svårfångade personligheter. Utåt diskret tillbakadragen som det anstår en hög jurist, inåt en självmedveten maktspelare som hade sina fingrar i alla pajerna de senaste 20 åren. En energisk liten herre med bakåtkammat hår som alltid fanns i närheten av de tunga beslutsfattarna. Intellektuellt kreativ hade han en sällsynt förmåga att formulera sig kundanpassat. Oavsett svängningarna i de politiska konjunkturerna kunde Europas höga politiker känna sig nöjda och trygga.

Bakom den vänliga, tillmötesgående fasaden kunde man ana ett drag av arrogans, uppbyggt på en fransk elitkarriär och en överlägsen teknisk detaljkunskap om EU-systemets alla labyrinter. Han kunde hitta utvägar ur de hopplösa återvändsgränder som politikerna manövrerat sig in i – åtminstone verkade det så, även om lösningarna ibland bara gick ut på att skjuta problemen framför sig.

I EU-systemet har dessutom de höga juristerna en ovanligt stark ställning. Det beror bland annat på att när politikerna är oeniga och gör svaga, otydliga kompromisser så delegerar de i praktiken en hel del makt till de jurister som skall tolka besluten. Det förstärks ytterligare av att det ofta är några höga jurister som formulerar texterna. Skrivaren blir därigenom ibland mäktigare än härskaren.

Jean-Claude Piris var ofta en som höll i pennan när EU:s grundfördrag skulle revideras. Ibland hörde jag att han i skrivbordslådan hade färdiga utkast till nästa fördrag redan innan förhandlingarna börjat. Så var det 2007 när Angela Merkel tog initiativet till förhandlingarna som ledde fram till det nu gällande Lissabonfördraget. Piris framstod som dess arkitekt. Den minnesgode erinrar sig för övrigt att Fredrik Reinfeldts största bestående bedrift som ordförande i EU var att få detta så hett efterlängtade Lissabonfördrag på plats hösten 2009.

Med detta i huvudet öppnar jag en ny bok av Jean-Claude Piris: The Future of Europe (Cambridge University Press). Och jag möter något mycket överraskande, närmast sensationellt. Skrivaren har tagit bladet från munnen. När nu Jean-Claude Piris som fri pensionär på distans betraktar tillståndet i EU grips han av förtvivlan, vrede och besvikelse, om än uttryckt i återhållen fackprosa. Här underkänner han Lissabonfördraget som helt otillräckligt och varnar för att EU i sin nuvarande form riskerar att helt gå i baklås. Samarbetet riskerar att förlora sin legitimitet. Skulden lägger han i första hand på det högsta politiska ledarskap, som han tjänat i all år.

Som utväg ut ur dagens akuta kris förespråkar Piris en grundläggande omorganisation av EU med olika grader av ekonomisk och politisk integration kring en hård inre kärna. Modellen har diskuterats i många år och tillämpas delvis i praktiken redan i dag. När den skall formaliseras brukar den förhindras av samma problem som Piris identifierar som orsaken till dagens kris: den svaga politiska viljan.

Rolf Gustavsson