Med dagens system utgör pengar och tillgång på pengar ett starkt bultande hjärta inom forskningen. På gott och ont. Det gäller för forskarna som kollektiv och för varje individuell medlem.
Uppdraget är att fixa resurser och därtill helst mer och mer för att upprätthålla verksamheten och öka det egna reviret. Insatserna har – vad än forskarbudskapet brukar upprepa – varit framgångsrika. Sverige ligger högt på listan över satsade resurser på forskning. Anslagen ökar.
Därmed är forskningen en utpräglad förtroendebransch. De som förväntas ge pengarna gör det för att de litar på att de utlovade insatserna genomförs och förhoppningsvis också skapar nyttiga resultat.
Viktigast målgrupper är först och främst regeringen och politikerna som anslår cirka 29 miljarder skattepengar per år till forskning. Men målgruppen är betydligt större än så: insamlingsorganisationer, privata fonder, kommuner, allmänheten, kommersiella partners som företag och rika privata bidragsgivare. Just nu pågår till exempel omfattande framgångsrik raggning av donatorer till universiteten.
Kampanjerna drivs med hjälp av enkla pr-formuleringar som fått ordentlig spridning: forskningen får alldeles för litet pengar (ständigt återkommande argument) och satsningarna måste öka för att Sverige ska bli världsbäst i forskning (alternativt inte ska komma på efterkälken). Som om det gällde några slags olympiska spel. Vad som menas med att vara världsbäst i forskning är snudd på omöjligt att fastställa och ingen har riktigt kunnat förklara vad det innebär utom möjligen att få Nobelpris.
Nu hotar svåra förtroendefrågor när det visar sig att forskarna inte använt 12,8 miljarder anslagna medel. Det är en rejäl summa. Ett större svenskt sjukhus kostar till exempel cirka tre miljarder per år att driva.
Riksrevisionsverket kallar det (med en snäll formulering) bristande effektivitet, universitets- ledningarna talar om ekonomisk osäkerhet för forskarna som gör att de behöver skapa en ekonomisk buffert, andra använder ord som kris och behov av radikala förändringar.
Alla tycks ändå vara eniga om att den senaste dyra modetrenden bidragit till problemen. Att ge förhållandevis skyhöga summor till ett fåtal ”excellenta forskare” var kanske inte så lyckat, trots allt.
Än har ingen öppet ställt de obehagliga frågorna: får forskarna eller åtminstone vissa av dem mer pengar än de kan göra av med? Hur mycket har varit obefogat gnäll och tomma löften i forskarnas jakt på pengar?
Och det värsta scenariot: Kan det inte vara vettigt att dra ned på forskningsanslagen några år och istället använda de pengar som ligger på hög?
Inger Atterstam skriver om medicin i SvD. inger.atterstam@svd.se
