Riksdagens försvarsbeslut innebär att 96 procent av det gamla invasionsförsvarets numerär skrotats när beslutet är genomfört 2007. Ännu 1990 kunde försvaret mobilisera 730 000 man – det nya insatsförsvaret ska bestå av som mest 31 500.
Ända till 1990 låg Sverige mitt emellan försvarsallianserna Warszawapakten och Nato. Vi hade ett starkt neutralitetsförsvar och var i praktiken Nordens regionala stormakt. Sovjetunionens fall 1991 och vårt eget EU-inträde 1995 ritade om den politiska kartan. I år blev våra EU-bröder Estland, Lettland, Litauen och Polen även Nato-länder – i praktiken ett skydd i öster.

Att det gamla invasionsförsvaret skrotas är logiskt. Men få vet att också systemet med krigsplacering av värnpliktiga och mobiliseringsförråd är borta.
– Mobilisering ansågs inte behövas år 2000. Sedan dess har man inte lyckats organisera något nytt, säger överste Kim Åkerman, chef för Mellersta militärdistriktets Stockholmsavdelning.
Dagens svenska förband är ofta dugliga med modern utrustning. De får lovord internationellt, men är små med för lite samövning.
– Även om det fanns brister under kalla kriget kunde vi rycka ut i någorlunda organiserade former. Vi hade en officerskår som både sett och övat större förband. Det saknar vi nu, säger försvarsanalytiker Johan Tunberger vid Totalförsvarets forskningsinstitut FOI.

Både regering och överbefälhavare avvisar sådan kritik med att förmågan är godtagbar eftersom allvarliga hot saknas de närmaste tio åren.
Sedan 1972 har regering och riksdag i varje försvarsbeslut skurit ned försvaret genom att hyvla litet på allting. Men genom beslutet den 15 december kommer försvaret ner på så låga nivåer att effekterna blir extrema.
I Sverige kommer det att gå en amiral på varje ytstridsfartyg: sju amiraler på sju korvetter. Svenska försvaret har 35 generaler, men ska endast ha kvar 36 kanoner (Haubits 77). Som jämförelse har vår granne Finland 28 generaler och behåller 1 000 kanoner.
Det nya insatsförsvarets totala styrka kan 2007 i bästa fall uppgå till totalt 31 500 soldater och officerare – 4 procent av kalla krigets numerär. Jämförelsen haltar något då uppgifterna skiljer sig åt, men visar att utväxlingen mellan invasionsförsvar och insatsförsvar är låg. Gamla förband tas bort, medan de nya dröjer eller stryks ur planerna.
Regeringens tal om att Sverige ändå behåller en ”grundläggande försvarsförmåga” underkänns av expertis.
– Om något händer och ÖB får i uppdrag att sätta de 31 000 på fötter så kommer det med nuvarande ordning att ta mellan ett halvår och ett år, säger Kim Åkerman.
Johan Tunberger säger att Sveriges förmåga att ”uthålligt genomföra en operation med klara strategiska mål är praktiskt taget noll i dag”.
– Som utsikterna ser ut tvivlar jag på att vi kan göra det 2007.

Han anser politiker och militärledning saknar en strategisk idé om hur försvaret ska stödja säkerhetspolitiken. Bristerna i underlaget till försvarsbeslut gör att detta blir ett skott i mörket. De ekonomiska effekterna går inte att överblicka. Johan Tunberger anser att beslutet bör skjutas framåt och att försvaret likt Skolöverstyrelsen bör läggas ned och byggas upp enligt tidens krav.
Försvarets uppgift att stödja det civila samhället vid olyckor i fred försvåras också när Sverige töms på förband med värnpliktiga. Det blir helt tomt mellan Mälardalen och Boden. Stockholm och Göteborg blir utan effektiv sjöräddning när de tunga räddningshelikoptrarna dras in.

Det övergripande syftet med försvarsreformen är att öka de internationella insatserna. Dagens utlandsstyrka på 700 soldater och officerare ska ökas till 2 000. Där ingår 1 100 man till den nya EU-stridsgruppen.
– Om det uppstår en kris och EU måste ställa upp med trupp går frågan laget runt. Den nation som inte räcker upp handen räknas som lättviktare – även i andra politiska frågor, motiverar utrikesutskottets ordförande Urban Ahlin (s).

Stridande kompanier med värnpliktiga kommer endast att utbildas på sex ställen: Lund, Skövde, Karlsborg, Kungsängen, Boden och Berga. Och av dessa 2 000 soldater måste trefalt fler än
i dag söka utlandstjänst av fri vilja.
– Det blir för lite soldater och officerare för att klara de höga internationella ambitioner regeringen har, säger Kim Åkerman.
Den ekonomiskt pressade överbefälhavaren Håkan Syréns åtgärd att säga upp 1 000 officerare enligt lagen om anställningsskydd, LAS, slår dessutom blint. Lagen trasar sönder hela truppslag som artilleri, jägare och amfibie när unga vältränade befäl tvingas sluta enligt regeln ”sist in-först ut”.
LAS slår också mot förmågan att möta nya hot som terrorism och IT-operationer. Den hemliga Särskilda skyddsgruppen, som ska skydda statsledningen dräneras på unga officerare, liksom försvarets nya IT-förband.

Trots att försvarets numerär minskat betalar skattebetalarna fortfarande runt 40 miljarder kronor per år. Orsaken är att mindre, rörliga, välskyddade förband som tjänstgör internationellt långa perioder kostar mera än ett stort mobiliseringsförsvar som mest står i förråd.
Därför ökar nu åter försvarsanslagen svagt i vår omvärld. Men ingen politiker i Sverige är beredd att satsa mer på försvaret. Främsta stridsfrågan mellan regeringsblocket (s-v-mp) och de fyra borgerliga är hur mycket det ska sparas och hur snabbt.
Besparing är begärd och ska verkställas.