”Försvarsmakten och dess personal levererar kanonkvalitet varje dag, men jag har också ett ansvar för att våra efterträdare om fem eller tio år ges samma förutsättningar”, säger en bekymrad Sverker Göranson eftersom anslagen inte räcker till för det försvar som riksdagen beslutat om. Här under en tjänsteresa i försvarets TP 100 (Saab 340) Bromma–Kiruna nyligen.

Sverker Göranson har varit överbefälhavare sedan 2009. SvD följde honom på en tjänsteresa till Kiruna, dit han reste för att tacka alla dem som deltog i röjnings- och räddningsarbetet efter olyckan den 15 mars i år, då ett norskt Herculesplan som ingick i en Natoövning och skulle ha landat i Kiruna kraschade in i Kebnekaise. Alla fem norska officerare ombord omkom.

General Göranson tar av sig sin vapenrock med eklöv och fyra stjärnor i guld innan han sätter sig till rätta i flygplansstolen under en tjänsteresa. Trots tre år på ÖB-stolen är Sverker Göranson fortfarande smärt. Även om ÖB själv verkar vara i god form är det tveksamt om det också gäller Sveriges hårt bantade militära försvar.

I en SvD-intervju den 27 september varnade den avgående chefen för den militära underrättelsetjänsten, Stefan Kristiansson, för Rysslands upprustning. Han ansåg att den borde påverka nästa svenska försvarsbeslut 2015. En vecka senare gav regeringen den 4 oktober motsatt signal: Ekonomin för försvaret är given fram till 2019 och ÖB måste rätta sig efter det. Många befarar att detta är inledningen på ett nytt ”stålbad” av nedläggningar i försvaret.

Redan i våras ställde Krigsvetenskapsakademien kärnfrågan: ”Kan vi försvara oss?”. Och nu svarar ÖB för första gången i klartext:

– Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.

Om Sverige angrips från två håll, klarar vi det?

– Nej, då klarar vi inte av det speciellt länge, så är fakta, svarar Sverker Göranson.

ÖB förklarar att de militära hot man ser mot Sverige är av annat slag än kalla krigets stora invasioner. I dag gäller andra scenarier som Försvarsmakten prövat i hemliga spel. I dessa utsätts Sverige för begränsade militära våldshandlingar. En angripares syfte skulle då vara att under en internationell kris ställa Sverige inför fullbordat faktum. Detta genom att slå ut en storstad (exempelvis Stockholm) eller inta ett begränsat geografiskt område (en landsända eller Gotland).

Vi klarar alltså ett begränsat angrepp i en vecka?

– Ja, sedan är våra resurser nedkörda på sådant sätt att motståndskraften inte är så stor längre, svarar Sverker Göranson.

En vecka in i striderna förväntar sig ÖB att Sverige får militär hjälp – men inte från EU där vi är medlemmar ”det är ingen militärallians”. I stället nämner han hur Sverige i en stabsövning ledd av Nato 2011 satte in större delen av sina Gripenplan för att undsätta Norge som angripits av övningsfienden. Han förväntar sig samma solidaritet om Sverige attackeras.

– Jag ser det nordiska samarbetet i det perspektivet. Vi har inga avtal med dem på något sätt, vi är fortfarande militärt alliansfria.

I Norden är tre av fem länder med i Nato, är det alltså Nato vi räknar med eller hoppas på?

– Jag varken räknar med eller hoppas. Jag konstaterar att världen ser ut på ett visst sätt. Västvärlden kommer sannolikt också att vara engagerad i vad som händer oss. Jag kan inte se ett scenario med ett begränsat angrepp mot Sverige och att ingenting händer i omvärlden.

Sverker Göransons besked innebär nya signaler som inte hörts på sjutton år. Inte sedan 1995 då Owe Wiktorin var ÖB har det talats klarspråk om att försvaret inte klarar sina uppgifter utan hjälp utifrån. Wiktorins varning kom inför försvarsbeslutet 1996 då invasionsförsvaret lades ned.

1996 var ju också det tidigare hotet, Sovjetimperiet, upplöst och ryska försvaret i fritt fall. I stället blev internationella insatser, som i Afghanistan, den nya huvuduppgiften för Försvarsmakten. Under näste ÖB, Johan Hederstedt, såg försvaret inga militära hot utan tog en ”strategisk timeout”. För tio år sedan tömdes alla mobiliseringsförråd, krigsbaser lades ner och all planering för försvar av Sveriges territorium upphörde.

I dag är läget ett annat. Enligt Sverker Göranson, som blev ÖB i mars 2009, är en sak säker: ”Osäkerheten har ökat”.

Pendeln började svänga tillbaka i augusti 2008 när Ryssland-Georgienkriget bröt ut. Det visade att gränser i Europa åter kan ändras med våld. Sedan dess har Ryssland under president Vladimir Putin antagit alltmer sovjetiska drag. Detta paras med en kraftfull rysk upprustning som svenska försvaret kan följa på nära håll.

– Normalbilden har förändrats jämfört med för tio år sedan. Det övas betydligt mer från rysk sida i Östersjön och Norska havet. Det är allt större, allt mer komplexa övningar. De är på väg uppåt i kvalitet i sin försvarsmakt.

Försvarsmakten har nu åter börjat planera för försvar av riket och 2013 återinförs fyra regionala staber. Men markförbanden som de ska kunna leda i Insatsorganisation 2014 är inte fullt bemannade och övade förrän 2019. Det nya yrkesförsvaret är så slimmat att Riksrevisionen konstaterat att hälften av stridsflyget och många fartyg inte kunde sättas in 2012 eftersom personal fattades.

I april gav ÖB regeringen besked om att försvarsbudgeten på i dag 41 miljarder per år inte räcker till från 2015. Dels kostar det ytterligare 1,5 miljarder kronor att anställa och öva hela Insatsorganisationen. Dels finns ett ”materielberg” med äldre utrustning för 25 miljarder kronor som måste ersättas.

Därefter har riksdagen beställt 40–60 nya Super-Jas vilket tränger undan planerad materiel för 5,5 miljarder kronor – vilket kan skapa nya luckor försvaret.

Du sade i somras att utan mer pengar måste man lägga ner en försvarsgren, gäller det fortfarande?

– Ja, svarar ÖB.

De anslagna pengarna räcker alltså inte till för att driva det försvar som politikerna bestämt att Sverige ska ha. Därför fick ÖB genom ”regeringsbeslut 7” den 4 oktober uppdraget att föreslå nya effektiviseringar och nedskärningar. Om sitt svar som Sverker Göranson ska lämna den 1 mars säger han endast:

– Det är en oerhört tuff uppgift.