Skördetröskor, kanadagäss och stank av gödsel förebådar den skånska hösten. Sommarlovets slut närmar sig obarmhärtigt. I morgon börjar en ny termin och det sker med en rivstart, med ett i all hast inkallat extra EU-toppmöte i Bryssel. Den kaukasiska krisen har rubbat cirklarna och det politiska ledarskapet skall försöka definiera Europas nya uppochnedvända geometri. Det som tidigare var centralt blir perifert och det som tidigare var perifert blir helt centralt.

Fram tills nyss var EU-länderna mest upptagna av sina inre svårigheter. Dels av den mångåriga konstitutionella vånda som för närvarande kallas Lissabon-fördraget. Dels av den interna (politiskt och tekniskt kontroversiella) fördelningen av bördorna i den mycket ambitiösa klimatpolitiken.

Världen utanför föranledde bara sporadisk tankemöda och då främst i förhållande till Balkan (Kosovo och Serbien). Till det mest perifera på den mentala Europakartan hörde de post-sovjetiska grannar som saknat EU-perspektiv (som Ukraina, Georgien eller Moldavien). De hänvisades till en så kallad grannskapspolitik, som hittills varit en serie oändliga processer utan klara mål. Förhållandet till Ryssland har dessutom fallit i en helt egen kategori, i ett svårfångat partnerskap som framför allt kännetecknas av en stor mängd ytterst luddiga former för gemensamma samarbetsområden, dock icke i energipolitiken.

Det förgångnas försummelser hinner nu ifatt EU:s politiska ledare. Utöver den dagsakuta krishanteringen i förhållande till Ryssland måste de ta ställning till den långsiktiga politiken gentemot grannarna. En konkret fråga måste besvaras: kan ett land som Ukraina en dag räkna med EU-medlemskap? Om inte, vad kan EU i så fall erbjuda ett av Europas största och geopolitiskt strategiska länder? Detta är nu en av Europas ödesfrågor.

Parallellerna mellan Ukrainas och Turkiets EU-ambitioner är uppenbara. Båda öppnar för den grundläggande diskussion om den fortsatta utvidgningen av medlemskretsen som Belgien, Spanien och Ungern förbereder inför sina ordförandeskap 2010/2011.

Den gamle kollegan John Palmer har i ett diskussionsinlägg försökt överbrygga de skarpa skillnaderna mellan medlemskap och utanförskap. Han skisserar en övergångsform som han kallar ett europeiskt samvälde. Jag är mindre imponerad av Palmers förslag än av hans intellektuella ansats, men han är på rätt spår. Det brådskar att leta efter utvägar ur det rådande dödläget. EU kan inte längre bara stänga dörren för sina östliga grannar.

Frankrikes president Nicolas Sarkozy har som EU:s ordförande satsat sin prestige på att väcka till liv en EU-politik för Medelhavsområdet. I blygsammare format har Sverige för sin ordförandeperiod om ett år utannonserat en Östersjöstrategi. Till historiens ironier hör emellertid att vad EU-länderna framför allt behöver idag – efter krisen i Kaukasus - är en genomtänkt hållning till regionen kring Svarta Havet, en region som för EU varit en blind fläck.

Skriften: John Palmer: Beyond Enlargement – Creating a United European Commonwealth Sussex European Institute, Working paper No 104