NEW YORK Jamen grattis till mig då. Eller? Jag bökade runt någonstans djupt inne i garderoben på fredagsmorgonen när min favoritradiopratare började gratulera alla europeiska lyssnare till fredspriset. ”Ring in nu och säg varför ni är stolta över er union”, tjoade han. Först så tänkte jag ringa. Men jag kom inte på vad jag skulle säga.

För vad säger man? Om en union som har en total kris med sig själv, där en grek står mot en tysk som står mot en britt som står mot en fransman. Där få vill bidra till någon annans risiga finanser. Att skapa fred, ens på vår egen kontinent, är väl inte heller vår bästa gren. Kan EU ens komma överens om vem som ska åka till Oslo och hämta priset?

Det är en slags uppmuntran för att vi ska fortsätta att hålla ihop och minnas tanken på EU som ett fredsprojekt. Om någon borde få hämta priset vore det i så fall Tyskland, som tog sina smällar och sin skam. Som framgångsrikt integrerade Östtyskland. Som numera också gör sitt bästa för att hålla ihop EU när andra stretar emot och vill ge upp.

Européer tycker ju dessutom ofta att de är mer sofistikerade än amerikaner. Men tänk om vi skulle leka med tanken på att det vore precis tvärtom. Att USA i vissa avseenden har kommit så mycket längre. Jag menar kungahusen? Statsreligioner? Högerextremism? Oförståelsen inför hur invandring kan driva samhällen framåt?

Amerikaner krigade bittert mot varandra. De är djupt oense om sådant som när livet börjar och slutar och när staten har rätt att ta ett liv. Oviljan att betala skatt till någon annan del av landet, som man inte förstår sig på och inte känner, är stor. Men de har kommit på att de alla har något gemensamt och att de vill kalla sig amerikaner. Resten fortsätter de att träta om, särskilt under ett valår.

Fortfarande håller de dock ihop, i en icke-perfekt och kaotisk union, med 337 olika språk, jämfört med Europas 230. Det borde väl förtjäna ett fredspris om något. Knappt 60 procent röstade i det senaste presidentvalet. Men i EU släpade sig bara drygt 40 procent iväg senast det var parlamentsval. Så mycket bryr vi oss.

Är det möjligt att EU är som ett vacklande Amerika innan det blev förenta stater? Vi sitter på varsin kant och raljerar över vilka fiffiga samhällen vi har och vilken särart vi ska bevara. Hur bäst vi vet. Vi raljerar över USA, medan vi själva ingår i en omogen variant av det.

Kanske nyckeln till att försonas med vårt skrangliga Europa ligger just i detta. När vi förstår USA och accepterar att det är ett stort och ständigt pågående experiment som ibland känns vansinnigt, så förstår vi också oss själva och vårt försök till union bättre. Där vi måste vilja mer om det ska bli något, oavsett om vi är överens eller har något gemensamt med andra nationaliteter.

En kvart senare lät den rutinerade amerikanske radioprataren genuint förvånad. ”Men kom igen nu; vi får inga samtal här. Finns det verkligen INGEN från Europa som vill berätta hur det känns?”

Kanske för att ingen kände sig som en europé.