En olycka förändrade allt för Tobias Carolusson. Det senaste året har han tränat läsning och skrivning med ettorna på samma lågstadium som han lärde sig läsa och skriva första gången.
Tobias Carolusson har börjat om på nytt. Det senaste året har han tränat läsning och skrivning med ettorna på samma lågstadium som han lärde sig läsa och skriva första gången.
-Tvåan, trean, fyran, femman, svarar Tobias på frågan om vad han planerar inför den närmaste framtiden.
Det är en lång resa som Tobias Carolusson gjort sedan den där varma kvällen i början av augusti 1996:
Tillsammans med en vän, hans dåvarande flickvän och två år yngre lillebror Mårten är Tobias på väg in till en pub i centrala Göteborg. Men när han susar ner längs backen från Stigbergstorget händer något. Tobias vinglar till och kör omkull. Med våldsam kraft slår han huvudet mot en av betonggrisarna längs Stigbergsleden. Lillebror Mårten, som är först på plats får larma ambulansen.
I ett slag raderas det mesta som Tobias byggt upp i sitt liv. Närminnet försvinner i princip helt liksom minnena från de sena tonåren. Tobias minns inte heller tiden på universitetet då han läste teoretisk filosofi, IT och engelska i Brighton. En högersidig förlamning gör det till en början omöjligt att gå. Men värst av allt för denne sociale kille är kanske skadorna på talcentret, som gör att han måste lägga så mycket energi på att hålla ordning på tankarna när han ska försöka få fram orden.
Efter ett par veckor på akuten och intensiven förflyttas Tobias till ett rehabiliteringshem där han stannar i ett halvår innan han med hjälp av personliga assistenter kan flytta hem till sin etta i Majorna igen.
-Brain, säger Tobias och pekar på ärret som tonar fram i vänstra tinningen när jag träffar bröderna Carolusson på deras stamfik.
Efter all övning och rehabilitering känns det äntligen som om hjärnan börjat lyda någorlunda igen.
-Det är svårt nu med, men det blir lättare och lättare, slår Tobias fast.
Det gäller inte bara motorik, läs- och skrivförmåga, utan även känslan av att ha kontroll över sina egna känslor, personligheten. De första åren efter olyckan var det inte lika självklart, berättar Tobias. Och mycket av förbättringen har kommit sedan han satte sig i skolbänken igen. Idén kom Tobias mamma på när han tröttnat på den mer institutionsliknande verksamheten på ett dagcenter. Nu varvar Tobias två dagar i skolan med en datakurs, målning och mer fysisk träning.
-Men det hade nog inte gått tidigare, säger Tobias och får medhåll av Mårten, som även är en av fem assistenter.
I början var Tobias mån om att markera åldersskillnaden gentemot klassens sjuåringar, men inte så mycket nu längre. Och i takt med att han känt sig tryggare i sin gamla skola har han kunna slappna av och fokusera mer på kunskaperna. Kaffet dricker han dock med lärarna.
Men även om det inte råder några tvivel om att Tobias är vuxen har relationen mellan bröderna kastats om, konstaterar Mårten.
-Det känns som om jag har blivit storebror på ett sätt, håller du med om det?
-Ja, nu kanske, men vänta fem år till ska du få se.
