Begreppen damp och adhd står i centrum där en av Sveriges mest kända forskare, professor Christopher Gillberg misstänks för tjänstefel därför att han vägrat lämna ut forskningsmaterial för fuskgranskning.
Nu möts de i rätten: den berömde professorn på de anklagades bänk och de två kritikerna som åklagarens huvudvittnen. Om Sverige haft ett regelsystem för att hantera misstänkt forskningfusk hade med största sannolikhet eskaleringen mot katastrofen kunnat stoppas.
Det började på allvar år 2000 när sociologen Eva Kärfve i Lund skrev en kritisk bok om damp och dampbegreppets fader Christopher Gillberg, världsledande neuropsykiatrisk forskare i Göteborg. Hon framförde inte särskilt uppseendeväckande sociologiargument mot biologiska förklaringar till sjukdom och problem. Arv eller miljö, den klassiska motsättningen. Det hela kunde ha resulterat i en konventionell debatt som snart skulle glömmas bort.
Men icke så. Hennes bok blev startskottet för en av de mest infekterade offentliga striderna i svensk forskningshistoria med beskyllningar för häxprocesser, ryktesspridning och en som det förefaller aldrig sinande flod av anmälningar från samtliga parter. Konflikten eskalerade till beskyllningar om forskarfusk, tre domstolsutslag om att visa forskningsmaterial för de två kritikerna trotsades främst av Gillberg och slutligen förstördes samtliga dokument.
Varför denna dramatik , har många undrat. Vissa förklaringar kan skönjas:
• Stökiga barn, ADHD, damp och psykiatri är känsliga frågor som inte blir mindre brännbara av att narkotiska medel som amfetamin används i behandlingen. I åratal har scientologerna världen runt bedrivit en hårdför, huvudsakligen underjordisk kampanj mot ADHD-begreppet delvis med argument som kan likna Kärfves. Deras aktioner har säkerligen varit jobbiga för angripna forskare och snarlika argument kan eventuellt utlösa starka känsloreaktioner.
• Kärfves kritik sammanföll med det privata korståg mot damp som barnläkaren Leif Elinder i Uppsala redan startat. Elinder ägnar sig som Gillberg själv anser åt ”en personlig vendetta” mot honom som han anser bero på händelser under tonårstiden på en sommarö i Bohuslän.
Förutom det personliga drama som nu spelas upp sätter Gillbergaffären ljuset på en uppenbar brist i Sverige. Vi har inget system för att hantera misstänkt forskningsfusk. Vetenskapsrådet har begärt en opartisk instans för detta av regeringen i flera år, men intet har hänt. Och forskningsminister Leif Pagrotsky låter meddela SvD att han inte är intresserad av att diskutera denna fråga just nu.
– Om vi haft ett regelverk skulle hela denna historia kunna behandlas där och sannolikt hade det aldrig behövt gå så långt som nu, säger Barbro Westerholm som 1999 utredde frågan åt regeringen, ett förslag som aldrig blivit genomfört.
I rättegången hotas nu de tre anklagade av dagsböter eller fängelse upp till två år om de fälls. Kärfve och Elinder är åklagarens huvudvittnen. Gillberg har kallat tre kända forskare att tala för hans sak: professorerna Elias Eriksson från Göteborg, Martin Ingvar från Stockholm och Carl Gerhard Gottfries från Göteborg. Samtliga åtalade förnekar brott och ett huvudtema kommer sannolikt att bli krångliga sekretessfrågor. Gillbergs ständigt återkommande försvar har varit att han inte tänker bryta löftet till patienterna om sekretess. Åklagarens argument är lika bestämt: alla medborgare måste lyda domstolsutslag även om de inte råkar gilla dem.
