Historiskt sett, om man ser hundra år tillbaka i tiden, krävde banker och kreditinstitut någon form av säkerhet för att ge så kallat vanligt folk lån. Ofta lånade man för att kunna köpa en bostad, som då blev bankens säkerhet. För drygt hundra år sedan förändrades möjligheten att få låna pengar och det blev möjligt även för arbetare och kvinnor.
För mer förmögna personer kunde det förr räcka med att vara känd av banken för att få ett lån, något som inte är aktuellt idag.
Kristina Lilja forskar om sparande vid ekonomisk-historiska institutionen vid Uppsala universitet. Hon ser ett trendbrott på 90-talet då lån till ren konsumtion blev allt vanligare:
– Det bottnar i sin tur i avregleringen i mitten av 80-talet då banker och kreditinstitut fick konkurrera om låntagarna och man gav in blanco-lån utan säkerhet. Trots detta fanns även på 90-talet en fortsatt tro på hög levnadsstandard trots återkommande problem i samhällsekonomin, säger Kristina Lilja.
Under 90-talet ökade arbetslösheten och det blev en större osäkerhet på arbetsmarknaden som fortfarande finns kvar. Ändå fortsätter människor fortfarande idag att låna till annat än fastigheter. Det finns ett glapp mellan föreställningen om hur det borde vara och hur ekonomin faktiskt är.
– Det finns höga krav på fortsatt konsumtion. Man ser att grannen har bytt bil och vill göra samma sak. Det är inget nytt fenomen, men det är på höga nivåer nu: man byter kök, badrum, bil och båt. Det ställer oerhörda krav inte minst på föräldrar, säger Kristina Lilja.
Ett samhällsekonomiskt problem uppstår när kraven på fortsatt konsumtion ökar samtidigt som sparnivåerna är låga:
– Jag tror att det förekommer att man belånar sin fastighet för att kunna åka på semester, säger Kristina Lilja.
Hon tror även att nya konsumtionsmönster som snabba sms-lån och att det är enkelt att shoppa på nätet utan att betala direkt bidrar till den ökade skuldsättningen.
