Det kom ett brev. Och så ett till. Nu är bunten papper en akt på humanistiska fakulteten på Frescati. Strömmen av klagomål mot Tobias Hübinette, Sveriges enda doktorand i koreanska, har fått ledningen för Institutionen för orientaliska språk att omvandla brevskörden till ett officiellt ärende.

Hans artiklar har plockats bort från universitetets hemsida och hans in- och utgående post samlas i en särskild dossier.

Fallet ställer känsliga frågor på sin spets: Vad får en forskare egentligen skriva under med sin akademiska titel? Och är grova generaliseringar om vita män rasism?

– Det som han skrivit där är mer opinionsbildning än forskning som jag ser det, säger professor Hans Aili, som är oroad över tendenserna i artiklarna.
För honom är fallet en huvudvärk från två håll:

– Å ena sidan ska jag som prefekt försvara min doktorands yttrandefrihet. Det är viktigt med högt i tak här. Å andra sidan handlar det om att skydda universitetets trovärdighet.

Bakgrunden till konflikten är formuleringar om vita mäns egenskaper som Tobias Hübinette använt. Texterna är inlägg i debatten om internationella adoptioner och västvärldens dominans över Asien. Men där finns också kartläggningar av hur många Östasienforskare som gift sig med asiatiska kvinnor. Tagit dem som mångkulturella maskotar, anser Hübinette.

Kritiken mot Hübinette kommer från såväl privatpersoner som tunga akademiker.

Män som Anders Karlsson, Koreaforskare verksam vid anrika School of Oriental and African Studies i London, SOAS. Han menar att universitets rykte riskerar skada av Hübinettes åsikter.

Eller lektorn i koreanska Gabriel Jonsson. I ett brev till den egna arbetsplatsen kräver han att hans kollega ska stoppas från att kalla svenska mäns äktenskap med
asiatiska kvinnor för koloniala övergrepp och pedofila böjelser.

Men kritik mot universitetet kommer även från motsatt håll.

– Det är mycket tveksamt om de kan göra så som de gjort, säger Lena-Kim Svenungsson, it-jurist och adopterad från Korea.

– Det är en viktig princip att det han skrivit finns att tillgå på hemsidan. Och det gäller oavsett om man tycker att det han kommer fram till är rätt eller fel, säger hon.

Universitetets egna jurister har kallats in för att granska de aktuella texterna. Slutsatsen hittills är att de inte innebär förtal eller hets mot folkgrupp.
Det svaret, tror prefekten, innebär att utredningen kan bli en kort affär.

Skulle det vara möjligt att uttrycka sig så om andra etniska grupper?

– Nej, jag tror inte att det hade gått, svarar Hans Aili. Då hade det blivit bråk. Men vi är normen och majoriteten och måste finna oss i att bli kritiserade på ett annat vis än andra grupper.

Hans Aili betonar att Hübinettes framtid på universitetet ska avgöras enbart på akademiska meriter.

– Och där finns det inga problem. Han är både produktiv och skärpt. Avhandlingen är, har jag förstått, mycket solid.

Enligt affärens huvudperson är allt ett misstag. När han kallar vita mäns relationer med asiatiska kvinnor för ”gula febern” är det att anlägga ett maktperspektiv.

– I amerikansk forskning är det vedertaget. Men sättet jag har formulerat mig på har varit onödigt hårt, säger han.

Anser du att vita är sämre än andra?

– Nej. Jag är ingen omvänd rasist.

Varför skriver du så hårdfört om du själv tycker att det är olämpligt?

– I grunden är det en ilska över sakernas tillstånd som driver mig. Här passar jag aldrig in. Jag valde inte att hämtas hit. När jag kliver på bussen tror de flesta att det är någon kines som kommer här. Ingen frågar mig någonsin exempelvis var S:t Eriksplan ligger, trots att jag bor i Vasastan.

– Jag vet att min framtid på universitetet ser mörk ut. Men jag tillhör inte samhällets fina. Jag har inga problem med att bli en Svensson från Motala igen, om det är så det här kommer att sluta.