Förintelsen som ”en sorglig händelse”?

Inte förtvivla. Bara inte förtvivla; inte heller över att man inte förtvivlar.

Franz Kafkas uppmaning att inte förtvivla, trots allt, väger tungt. Han visste det mesta om förtvivlans strypgrepp och handlingsförlamning. Ändå finner jag det svårt att följa hans uppmaning. Orden har varit mina vapen mot förtvivlans trötta, vilje- och motståndslösa mörker. I dessa dagar sviker mig orden, eller är det kanske snarare så att de förorenas, vanställs och görs obrukbara.

Visst, jag talar, jag försöker tala, om Förintelsen, dagen då vi minns sex miljoner försvarslösa judar som slaktades överallt där den bruna pesten vällde fram under andra världskriget. Jag vet, det finns och har alltid funnits, fanatiker av olika politiska och/eller religiösa kulörer som förnekar att Förintelsen har ägt rum, att gaskamrarna har funnits, de påstår att Förintelsen är en myt med vars hjälp ”världsjudenheten” pressar ut pengar och politiskt stöd av Västvärlden. Den sortens judehatare har jag aldrig kunnat ta på allvar, än mindre frukta. Att förtvivla över deras brutala enfald vore att visa dem allt för stor heder.

Nej, nu är det till synes helt rumsrena personer som till exempel Luleå domkyrkas komminister Bo Nordin och Ingalill Bjartén , viceordförande för s-kvinnorna i Skåne, som inger mig både fruktan och förtvivlan. Ingen av dem hör till Förintelseförnekarnas skräniga hop, inte heller finns anledning att beskylla dem för judehat; det är mycket värre än så. De och många (hur många?) andra sätter likhetstecken mellan det som skedde under Förintelsen och de fruktansvärda lidanden som palestinierna i Gaza har varit utsatta för. Den 13 januari hävdade Bjartén i Sydsvenskan att ”Israel gör exakt samma sak (i Gaza) som nazisterna gjorde (mot judarna).”

Nordin, som ville stoppa den traditionella minneshögtiden över Förintelsens offer som brukar hållas i Luleås domkyrka, förklarade sitt ställningstagande i Radio Norrbotten, enligt SvD, således: "De här två stora sorgliga händelserna, Förintelsen och kriget i Gaza, har svårt att samsas. Det som händer i Gaza lägger sordin på firandet. Det känns helt enkelt obekvämt att göra det."

Förintelsen som ”en sorglig händelse”? Och vad menar komministern med ”firandet” av denna sorgliga händelse? Jag förstår dock att han känner sig ”obekväm”. Komministern och hans meningsfränder tycks vara oförmögna att bedöma och fördöma olika illdåd i deras skilda historiska sammanhang, förutsättningar och avsikter. De önskar att skuldbördan i rättvisans skålar skall väga jämnt.

Låt mig understryka att vissa bilder från Gazabornas, speciellt barnens, vidriga lidanden har drivit mig till förtvivlans rand. Men jag vägrade att förlamas, det gäller att stå det onda emot; att bejaka Israels rätt att försvara sina medborgare från Hamas raketer, samtidigt som man protesterar mot en sanslös israelisk vedergällning. I bägge fallen befinner jag mig i gott sällskap med det israeliska fredslägret och många judar i diasporan. För övrigt höjs det även bland palestinierna en hel del röster som fördömer Hamas attacker mot israeliska civila. Dessa palestinier i Gaza vet att det är de som till sist får betala priset för Hamas påstådda ”hjältedåd”.

När jag nu ändå hänger mig åt en förtvivlan som gör det svårt att andas så beror det på den avgrundsdjupa aningslöshet och naiva okunnighet om historien och dess komplikationer som ovanstående citat, som upprepas i olika versioner, vittnar om.