–Hur många fler av oss ska behöva dö innan det kommer en ursäkt? Om det här förhalas ännu mer så riskerar hela utredningen att rinna ut i sanden, säger Elias Markewärn som var placerad på olika fosterhem under hela sin uppväxt. Elias Markewärn fick inte gå i skolan och lära sig skriva. Istället bodde han med djuren i ladugården där han användes som dräng av sina fosterföräldrar.

Det hände att han som liten råkade tappa den tunga skottkärran på gödselstacken, då knuffades han ner i en stor pöl av urin och djuravföring.

–Jag fick simma in till kanten, säger han.

Fortfarande händer det att personer som han berättar sin historia för inte tror honom. Det gör honom förbannad. Han har försökt ringa upp sin sista kontaktperson under barnhemsåren. Hon var pensionerad och ville inte prata om det som varit.

Anne Skåner minns hur det kändes att inte bli tagen på allvar efter att ha blivit stämplad som ”dålig flicka”. Ett omhändertaget barn kunde få omgivningens sympati, men en ung kvinna var det få som tyckte synd om. Ord som våldtäkt och övergrepp existerade inte i hennes värld.

–Flickor blev sexuellt utnyttjade i alla möjliga sammanhang. Vi var beroende av att bli älskade. Idag skulle sådant ha anmälts direkt, säger hon.