Förenklad distans till ”köksbordet”

Varför tror våra vanligaste politiker att ”vanligt folk” för alla sina samtal vid köksbordet ? Finns det inget annat möblemang i de svenska hemmen? Kanske en soffgrupp, som lämpar sig för meningsutbyten om årets semestermål, inköp av ditten eller datten, och ibland även om våra folkvalda och deras syn på den ”vanliga, svenska väljaren”. Politikern gör sig ”gemen” när han påstår sig veta vad ”vanligt folk” avhandlar vid köksbordet (alltid vid köksbordet) själv tycks han inte räkna sig in bland ”vanligt folk”. Eller, fasans tanke, kanske har han inte något köksbord? Även inom medierna spekulerar man om ”vanligt folk”. ”Vi vet vad vanligt folk vill ha, vad som går hem i stugorna”, hävdar man på redaktionsmöten.

Därmed har man gjort det otvetydigt klart att man själv inte tillhör ”vanligt folk”, men är väl påläst om samtalen kring – just det, köksbordet. Själva glammar och diskuterar mediekändisarna vid något av sina vattenhål kring Stureplan.

Vad är det egentligen som menas när man talar om ”vanligt folk”? Och hur skiljer man agnarna från vetet, de vanliga från de ovan- liga? Ja, inte vet jag, men visst har det med rangordning att göra. Den som talar om ”vanligt folk” placerar sig själv snäppet över dem han uttalar sig om. Sam- tidigt tror han sig veta det mesta om deras vanor och åsikter som ventileras, givetvis, vid köksbordet. Själv undrar jag stilla om det över huvudtaget finns något sådant som ”vanligt folk”. Med ”vanligt folk” är det väl som med bofinken. Ni kanske minns historien om pappan på vårpromenad med sin lille son. Pojken pekade på en fågel och frågade vad det var för sort.

–Det är en bofink, svarade pappan rappt. (Det var på den tiden då lagen ”far har alltid rätt” rådde.)

När den vetgirige gossen hade fått samma svar när han pekade ut en rad andra fåglar, olika till färg och storlek, brast hans tålamod och han yttrade de bevingade orden:

–Får en bofink se ut hur fan som helst?

Nej, alla flygfän som samlas kring fågelbordet är inte bofinkar, liksom alla som bänkar sig kring köksbordet inte är ”vanligt folk”. I själva verket vågar jag påstå att det inte finns något sådant som ”vanligt folk”.

För några år sedan kom det ut en från engelskan översatt bok med titeln Hjältar i det tysta. Författaren, den avlidne journalisten Eric Silver, hade samlat in berättelser om människor vilka under Förintelsens år hade satt sitt eget, och ofta även sin familjs liv, på spel för att rädda judar undan en säker död.

Hjältarnas bakgrund var högst olika, bland dem fanns utländska diplomater och en fransk katolsk präst. Ett ungt, nygift par och flera bondfamiljer i de europeiska byar och städer som skulle rensas från den ”judiska ohyran” hörde till dem som slet offren ur vilddjurets käftar. Var de ”vanligt folk”? Bara i den bemärkelsen som vi alla är ”vanligt folk” – människor som lever efter bästa förmåga, och som alla, utan undantag, har ett gemensamt: Vissheten om att vi är dödliga.

Cordelia Edvardson är flerfaldigt prisbelönad, tidigare SvD-korrespondent i Jerusalem. cordelia.edvardson@svd.se