NEW YORK Först var det rökning, sedan transfetter. I förra veckan förbjöd borgmästaren de största läskmuggarna också. Det ska inte vara lätt att dö nuförtiden. Inte för att det är så många som försöker i mina kvarter åtminstone. Här dricker folk numera pressad grönkål och selleri till frukost istället för kaffe. Inte direkt lättdrucket, men vad gör man inte för att få superkrafter och vinna kampen om evigt liv.

Borgmästaren bryr sig i alla fall om vår hälsa. Eller rättare sagt så bekymras han över hur dekadenta tjockisar belastar samhällsekonomin. Fyrtio procent av vuxna amerikaner är överviktiga. För mycket mat är tillgänglig överallt, hela tiden, och det gör människor sjuka. Hela systemet lägger av och de hamnar på akuten. Kostnaden bara för alla med diabetes uppgår till mer än 170 miljarder dollar per år. Det är tre gånger så mycket som Department of Homeland Security kostar på ett år.

Borgmästaren fick förstås omedelbart utstå en hel del hån från cheeseburgarnas försvarare, som hävdar rätten att välja sin egen livsföring, vilket är den klassiska amerikanska debatten. Men för samhällsekonomin är ett lika stort problem att det är så svårt att dö i Amerika nuförtiden. Framför allt väldigt dyrt, tack vare samma valfrihet. För i tillägg till läskdrickarna finns också ganska många grönkålsdrickare, som sällan går till doktorn för att de är sjuka. Men de konsumerar ändå ofantliga mängder sjukvård, helt enkelt för att maximera livet. De testar sig och scannar sig och åker fram och tillbaka genom röntgentunnlar. Ingen accepterar döden för egen del, eller för sina föräldrar, som nu börjar bli ordentligt till åren.

Nästan varje kroppsdel går numera effektivt att laga eller byta ut, även hos svårt sjuka eller mycket gamla människor. Den statliga sjukvårdsförsäkringen för de över 65 kan inte neka något ingrepp på grund av kostnad och alla tar för sig så mycket som möjligt. Läkare, försäkringsbolag och patienter samarbetar intensivt för att välja bort döden genom att välja varje tänkbar medicinsk procedur. Amerikanska läkare gör till exempel avancerade hjärtoperationer oavsett om patienten är på väg att dö i cancer eller börjar bli svårt dement.

Sjukvården har blivit extremt bra på att hålla döende patienter vid liv, även när de själva knappt är vid medvetande. Det kostar därför den amerikanska staten femtio miljarder dollar om året att vårda människor under deras två sista månader i livet. En av fem dör till slut på en intensivvårdsavdelning, som ofta kostar tio tusen dollar per dygn, där allt gjorts för att hålla dem vid liv så länge som möjligt. Och hur kul är det att ligga där, med ett starkt hjärta som vägrar att lägga av, men med ett huvud som inte längre fungerar? Men ett värdigt liv är sällan ett liv värt att avsluta numera.

Själv är jag nu så otroligt välförsäkrad att jag funderar på att tatuera mig med något koncist om att jag inte är rädd för döden, men orolig för att inte få dö alls, och bara leva vidare som en evig grönkålsjuice.