Som den uppmärksamme läsaren redan vet bjuder onsdag nästa vecka på viktiga besked för Europa. Väljarna i Nederländerna proteströstar antagligen på partier som är fientliga till EU. Den tyska författningsdomstolen i Karlsruhe klargör under vilka villkor den permanenta räddningsfonden ESM är förenlig med tysk grundlag. Förmodligen ställer den krav på förstärkt parlamentariskt inflytande i tysk Europapolitik. Samtidigt håller José Manuel Barroso i Strasbourg sitt tal om tillståndet i unionen.

Den nya myndigheten, som knyts till Europeiska centralbanken (ECB), ska övervaka alla de där verksamma omkring 6000 bankerna.

I det ska han presentera detaljerna i ett omfattande och radikalt förslag till en fullständig bankunion. Det låter tekniskt, men är egentligen i högsta grad politiskt explosivt. Det utlöser starka reaktioner i Tyskland och om Sverige hade haft en Europadiskussion värd namnet så vore detta förslag till full bankunion redan en välkänd politisk stridsfråga. Men i Sverige föredrar både regering och opposition den gängse strutspolitiken – låtsas som om frågan inte angår oss och följer med strömmen.

Bakom förslaget ligger en beställning från toppmötet i juni. Enligt den pressade tidsplanen blir det diskussion vid toppmötet nästa månad och beslut i december.

I förslaget blir det första steget att inrätta en överstatlig finansinspektion för de 17 länderna i eurozonen. Den nya myndigheten, som knyts till Europeiska centralbanken (ECB), ska övervaka alla de där verksamma omkring 6000 bankerna.

Som villkor för att låna ut pengar till bland annat Spaniens krisande banker har Angela Merkel krävt att en överstatlig kontroll först kommer på plats. Samtidigt motsätter sig starka krafter i Tyskland den allomfattande utformning som den franske EU-kommissionären Michel Barnier utarbetat.

Begränsa övervakningen till de största bankerna, tycker Tysklands många regionala banker och sparkassor som inte vill hamna under överstatlig kontroll. Dessa finansinstitutioner, som väsentligen styrs av mäktiga lokalpolitiker och har offentligt kapital i botten, utkämpar sedan många år en hård strid med Bryssel. Barniers allomfattande förslag är logiskt och rationellt om den nya myndigheten skall kunna fungera effektivt. De kända problembankerna, som Dexia och Bankia, skulle exempelvis falla utanför om kontrollen begränsas till de stora. Om förslaget urvattnas kan den nya finansinspektionen bli tandlös och onödig, anser Barnier. Det återstår att se om EU-kommissionen står pall inför det massiva tryck som nu kommer, framför allt från Tyskland.

Personligen befarar jag att de verkliga problemen för den nya finansinspektionen ligger ännu djupare. Frågan är om de finansiella institutionerna alls låter sig kontrolleras.

Professor Henry Hu, en ledande finansexpert som under tre år försökte bygga upp ett kontrollsystem för den amerikanska finansinspektionen, tycks resignerad. Man drunknar i ett överflöd av information, men förstår ändå inte. Alltför komplicerat för att kontrolleras, tror han. Komplikation verkar vara finansbranschens själva affärsidé.