–Det kan lätt bli lite för mycket. Den där baren där man säljer starköl, den tycker jag att de kan ta bort. Många unga följer ju efter också.
Hon som säger det heter Camilla Pettersson och jag träffar henne bakom norra läktaren på Söderstadion under gårdagens match. Till baren några meter bort, bevakad av ordningsvakter, är det rusning i halvlek. På en kvart hinner man klämma en starköl - om man är snabb. Camilla är tonårsmamma och älskar Bajen, liksom sonen som står bredvid. Tidigare kunde han gå ensam på matcher, och de stod båda i klacken, men inte längre, för allt tjafs som varit.
– Det beror inte bara på alkoholen, men det är klart att det spelar in. Det har blivit hårdare stämning. Om du pratar med fler föräldrar, så är det många som tycker som jag.
Själv har jag i år gått på fotboll och för första gången varit rädd. Egentligen var det en högtidsstund. Mina föräldrar kom till Stockholm för att se Hammarby-Örebro. Min pappa, inbiten supporter av Örebro SK, har alltid haft Hammarby som andra lag. På grund av deras sköna supportrar, Söders bröder, inte minst. Det var en upprepning från förra säsongen. Välplanerad.
Så där satt vi nu. På ena sidan mina föräldrar - pappa i vitsvart ÖSK-tröja. På den andra min dotter i Hammarbyjacka, den 13-åriga kalenderbitaren som dokumenterar matcherna med mobilkameran.
Platserna var perfekta, liksom förra året helt nära mittlinjen. Ändå var det inte detsamma. Norra läktaren i stället för södra, med ett Bajen i eskalerande kris gjorde all skillnad i världen.
På läktaren var det ett spring. Spelet var så där - det gick ju inte så bra för Bajen. I stället köptes det öl. I mängder - det skvimpade om plastbägarna, men det fanns också hållare så att man kunde ta fyra åt gången. Stämningen lätt frustrerad, stundtals hätsk. När en motspelare blev nedsparkad jublades det.
Jag blev inte kvitt olustkänslorna. De tilltog i pausen, när jag och pojkvännen gick för att köpa kaffe, och något obehagligt laddade upp bakom oss. Mellan två supportrar, varav den ene olovandes lyft upp den andres son. Pappan varnade och smockan hängde i luften. En snabb blick över axeln räckte för att se den dimmiga blicken. Den yngre supportern var inte riktigt med, men vill inte ge sig. Det var hotfullt och det kändes mer som om jag tagit med dottern på krogen.
Tillbaka på läktaren fanns en krypande rädsla kvar. En känsla som inte alls var obefogad, för ett par veckor senare under matchen mot Gais spårar det verkligen ur. Då var jag inte där, men pojkvännen ringde från stadion och berättade om kaoset och matchavbrottet.
Urban Örtberg, som följt Hammarby i många år, är den förste att beklaga. När vi träffas på hans kontor inne i City har löpsedeln med Hammarbyemblemet behängts med sorgband. Han drar sig i inte för ta ett glas, men tror ändå att alkoholen påverkar när det är kravaller på gång.
– Det är nog ett felsteg det där om man tror att alkoholförsäljningen ska sälja fler biljetter. För bland dem jag känner är det fler som slutat gå på matcher de senaste åren, än de som kommit till.
