Folkjätten fotboll

Kung Fotboll regerar, vare sig du vill eller inte. Det gäller i Sverige, det gäller i de flesta hörn av världen. Fotbollen älskas och avskys. Fotbollen engagerar eller är fullkomligt iskall. Det som gäller är ändå: fotboll, fotboll, överallt fotboll.
Från att ha varit en företeelse som bara intresserade de närmast sörjande i början av 90-talet har allsvenskan – för herrar – mer än fördubblat publiks­nittet, och har man bara rätt tv-apparat och kan/vill betala så kan man se nästan varenda match. Plus världens bästa spelare i spanska, italienska och engelska ligan, till exempel.
Fotboll – alltid i någon tv-apparat nära dig, hemma eller på krogen.
– Vändningen kom när vi beslöt oss för att ändra inställningen till tv, plus bestämde oss för att jobba stenhårt med arrangemangen, säger Lars-Åke Lagrell, ordförande i Svenska fotbollförbundet sedan 17 år.
Lagrell var själv bestämt emot direktsänd allsvenska i tv. Men den pragmatiske och framgångsrike ordföranden är inte sämre karl än att han kan ändra sig.
– Vi var rädda att publiken inte skulle komma, erkänner Lagrell och fortsätter:
– Först kompenserade Tipstjänst för publikbortfall, men vid en ord­förandekonferens bestämde vi oss: inte en spänn för bortfall. Vi ska vända trenden i stället. Jobba med arrangemangen. Man kan inte ha fotboll i tv med tomma läktare, det är förfärligt.

1992 hade publiksnittet i allsvenskan varit 4 291 åskådare och det fanns tidningar som talade om att sluta med kontinuerlig bevakning av den högsta serien. Nu pendlar publiksnittet mellan 8 500 och 11 500 åskådare. Beroende på vilka lag som finns med i serien, när den avgörs, väder och vind.

Vändningen: EM i Sverige 1992 blev en publikfest och en sportslig framgång. Blågult tog sig till semifinal. Några feta år följde med lyckat VM-kval och – framför allt – succén i USA 1994.
Vägen till svenskt brons i världsmästerskapet skapade en sällan skådad hype på hemmaplan.
Landslagen och allsvenskan fyller numera tidningssida upp och tidningssida ner, radio- och tv-timme efter
radio- och tv-timme. Det är där festlig­heterna finns, det är där baksidorna också syns och hörs. Tv är en aktör som kan påverka och gör det. Lars-Åke Lagrell förnekar att tv har för mycket makt.
– Vi har aldrig släppt iväg våra rättigheter utan att krita spelplanen.
Han säger att tv-bolagen förstås vill ha valuta för pengarna och ibland kan försöka ta för sig för mycket. De viktigaste är att det ska vara en publik inramning, kul för folk att gå till arenan. Men det finns en publik framför tv-apparaterna också.
– Vi måste vara vaksamma på hur långt man kan gå.

Det pågår en utredning om att man i Sverige, som i till exempel England, ska kunna äga ett fotbollslag till hundra procent. Nu krävs att föreningen är majoritetsägare. Riksidrottsmötet kan ta det nya beslutet om två år, tror Lars-Åke Lagrell som bytt fot här också. Fotbollsförbundet arbetade aktivt emot bolagisering när den började aktualiseras. Lagrell hjälpte till att skapa en kompromiss då.

Den svenska idrottskartan håller på att ritas om.
När vi talar om Kung Fotboll så är det så mycket mer än publik­fester, Zlatan och Henke, Olympia och
Ullevi, förbjudna bengaler, någon sabotör som springer in på planen, inkastade föremål och våldsamma slagsmål långt från arenorna.
Fotbollen skulle inte vara så älskad om det inte fanns en grund. Den finns bland drygt en miljon medlemmar
i över 3 000 föreningar. Under 2006 ägde det rum 20 538 238 idrottsaktiviteter i den svenska fotbollen, enligt Riksidrottsförbundets redovisning.
Se, upplev, älska är något som Svenska fotbollförbundet ständigt upprepar om sin verksamhet. Ett annat motto är: En förening i varje by, fotboll för alla. Den 6 juni lanserade man en ny slogan: Nationalsporten.
– Varje människa som är fotbolls­intresserad håller på något lag. Den som inte gör det är inte riktigt intresserad, säger Lars-Åke Lagrell, som aldrig gjort någon hemlighet av att hans lag är Östers IF från Växjö.

Hur stor kan fotbollen bli i Sverige? Finns det någon gräns? Det är klart att det gör. Men var går den?
– Det kan man förstås inte säga. Så länge damfotbollen ligger på 32–33 procent av den totala fotbollssiffran på aktiva finns det utrymme att växa. Jag tror aldrig att det kan bli fifty-fifty, kvinnor föder barn. Men 40–60 är en siffra, en vision, säger Lars-Åke Lagrell.
Damfotbollen skrattades åt i början, den motarbetades och hånades. Fortfarande är det många som inte
accepterar tjejerna och Svenska fotbollförbundet anklagas för att inte satsa tillräckligt. Den kritiken framfördes bland annat när Sverige tagit VM-silver i USA 2003.
– Tror någon att vi hade haft den framgången om vi inte hade satsat, undrar Lars-Åke Lagrell med återhållen ilska i rösten.
Han vägrar att säga att damfotbollen är en ekonomisk belastning, trots att den strikt siffermässigt är en förlustaffär. Möjligheten att bli en två­könad idrott ser han enbart som en tillgång.
– Det finns delar som kostar pengar, OS till exempel, 2,3 miljoner kronor. Vi betalar med glädje, säger Lars-Åke Lagrell.

Allsvenskan är het, men svenska lag är inte ens ljumna på internationella arenan. Bosman-domen (innebär att kontraktslösa spelare kan byta klubb i Europa utan att kosta något) bäddade för de stora och rika klubbarna.
– Vårt landslag har mått bra av den ökade rörligheten på spelmarknaden. Duktiga svenska spelare i storklubbar gynnar landslaget. Men klubbarna drabbades av avregleringen genom Bosman. Det är inte bara Sverige. Afrikansk fotboll utarmas när deras spelare köps upp till ligorna i Tyskland, England, Italien och Frankrike, säger Lars-Åke Lagrell.

Kung Fotboll har problem med våld i anknytning till vissa allsvenska matcher. Eller är det inte problem för just fotbollen? Det finns knappast någon annan sport som förknippas med olika gruppers behov av att slåss och förstöra.
Lars-Åke Lagrell jämför med gamla tiders drängslagsmål. Där folk samlas finns det alltid några som vill slåss.
– Det spelades fotboll i 100 år utan våld. Problemet uppstod i mitten av 70-talet. Vi måste göra allt vi kan, det är ett bekymmer att fotbollen förknippas med våld. Vi tar huvud­ansvaret inne på arenorna, utanför kan vi inte göra något. Jag undrar om vi någonsin får ett samhälle utan våld. Det som finns i samhället finns också i fotbollen.
Där våldet är finns ofta alkohol med i bilden. I Svenska fotbollförbundets alkoholpolitiska riktlinjer står:
”Att vi i sponsorssammanhang avstår från sådana åtaganden som kan uppmuntra eller på annat sätt leda till ökad alkoholkonsumtion.”
Lars-Åke Lagrell säger att spriten i samband med fotboll har minskat, beroende på ökad professionalism.

Efter segrar skålas det ändå ofta?
– Ja, det brukar finnas en cham­pagneflaska med. Det gillar jag inte riktigt, men jag kopplar det inte till alkohol på samma sätt. Champagne tillhör fest, inte bara inom idrotten. Vi kan inte vara en nykterhetsrörelse. Då stänger vi dörren för stora grupper, säger Lars-Åke Lagrell.
Hur mycket ansvar ska fotbollen ta i sin roll i samhället? Inför VM i Tyskland i fjol fick förbundet kritik för att man inte gick ut och tog offentligt avstånd från prostitutionen, som man befarade skulle öka gigantiskt under mästerskapet.
– Hela den frågan var ett enda feltänk i ambitionen att plocka politiska poäng och få egen uppmärksamhet, säger Lars-Åke Lagrell.
År 2011 ska en ny nationalarena stå klar i Solna. Gamla ärevördiga Råsunda rivs. I Göteborg blir den nya arenan, där Gamla Ullevi låg, damernas speciella stadion. Merparten av respektive landskamper kommer att spelas på dessa platser.

Vad får ”nya Råsunda” inte heta?
– Det bör inte heta något med negativ klang. Det finns sådant som är tillåtet men inte lämpligt.

Anders Bergfeldt

anders.bergfeldt@svd.se

Fler artiklar