Internets gratisdagar är över! Med det stridsropet har tidningsmagnaten Rupert Murdoch lyckats få världens alla mediehus att diskutera huruvida det omöjliga är möjligt – det vill säga om det kanske trots allt går att ta betalt för journalistik på internet. Detta tror Murdoch, som är i full färd med att bygga upp betalväggar på sina sajter.
Det märkligaste med den diskussion som följt i spåren av den 78-årige miljardärens uttalande är nog att så få har funderat över att beslutet har fattats av en man som inte använder dator, som inte kan få sin mobiltelefon att fungera och som inte går att nå via mejl. Spelar sådana saker någon roll? Antagligen. Vi andra lever ju i en kultur där majoriteten kallt räknar med att det mesta som är digitalt också ska vara tillgängligt på internet utan någon kostnad.
Samtidigt är det vanligtvis inte gratis att producera en tidning, en film eller en skiva. Men lösningen på den här ekvationen finner man inte genom att strypa tillgången på informationen och bygga upp murar kring produkterna, utan snarare genom att försöka förstå att kulturförändringen innebär att företagen både måste se över vad det är de faktiskt försöker sälja och vad det är folk egentligen efterfrågar. Redan för snart två år sedan gjorde den amerikanske journalisten och författaren Kevin Kelly en analys som fortfarande väntar på att få fäste i den svenska debatten, nämligen att man i en digital kultur bara kan ta betalt för det som inte går att kopiera. Alltså: det är betydligt lättare att ta betalt för en konsert än för en mp3-fil. Och man kan få folk att betala för en inbunden bok, men oftast inte för en bloggprenumeration.
Det här betyder alltså inte att materialet måste vara gratis i alla former, bara att gratisvarianten också måste finnas som ett erbjudande.
Spotify är det bästa exemplet just nu: alla användare har tillgång till fri musik via internet utan kostnad, men vill man slippa reklamavbrott – eller kunna använda tjänsten i sin mobiltelefon – får man betala.
Vad är det då Spotify säljer? Inte är det musik. Den går ju att kopiera och har alltså ett värde som är närmare noll. Nej, snarare erbjuder Spotify en plats där användaren kan bygga sina egna låtlistor och sedan bolla dessa vidare. Musiken förvandlas till ett socialt objekt och med den nyligen släppta Iphone-applikationen blir detta objekt dessutom mobilt, vilket är exklusivt nog för att användarna ska vilja betala.
Men det stora problemet är kanske egentligen inte gratismodellerna i sig, utan det moraliska motstånd som man kan ana bakom den skepsis som fortfarande råder, inte minst i mediebranschen. Ibland låter det som om företagen, genom att testa gratisvägen, skulle ge sitt tysta samtycke till stöld.
Vad som behövs mer än något annat är därför kunskap om vad den framväxande kulturen egentligen innebär. Först när man förstår sina kunder har man möjlighet att begripa vad man kan sälja. Kan det vara så enkelt att folkbildning är lösningen på gratisdilemmat? I så fall blir det knappast Murdochs murbyggargeneration som kommer att stå för den.
