KOLUMN | Rolf Gustavsson
- Dagens Polen är ett vanligt europeiskt land. Vi har normaliserats.
Vid olika tillfällen har jag under de senaste dagarna fått samma förklaring från polska bekanta. Min fråga har naturligtvis gällt det bisarra politiska fenomenet med tvillingarna Kaczynskis styre. Från Bryssels perspektiv verkar det helt stolligt, särskilt när deras provinsiellt småborgerliga konservativa parti (”Lag och rättvisa”) går i en ohelig allians med en råbarkad främlingsfientlig populist som Andrzej Lepper och hans band. Överallt hör jag folk jämra sig över hur den ogenerade nationella egoismen fördärvar Polens anseende i Europa. Till och med polska diplomater ber om ursäkt för de positioner de måste företräda.
- Normalisering, svarar alltså mina vänner.
- Vad då för normalisering? Vad är normalt i den politik som Polen visar upp i dag?
- Det normala består i att folk skiter i politik och bara tänker på sig själva. Politik angår dem inte, intresserar dem inte. Folk vill jobba och tjäna pengar, lagligt eller olagligt. Men så är det väl på många håll i Europa?
Den här förklaringen kommer inte bara från en gammal besviken intellektuell utan också från några politiskt intresserade, välutbildade ungdomar i början av en lovande karriär.
Normalisering? Är det möjligen så att det Polen vi ser i skrattspegeln också säger något om oss själva? Fallet Polen är kanske bara en karikatyr som överdriver och förtydligar? Som ger nya infallsvinklar på normaliteten i Europa?
Hur skall man förklara att Romano Prodi som Italiens premiärminister kände sig tvingad att offentligt blotta sin desperation och skälla ut sitt folk?
- Italienarna har blivit galna, förklarade Prodi förra lördagen. Ingen bryr sig om landets framtid.
För en gångs skull gjorde Prodi ingen lapsus utan ett väl genomtänkt uttalande för att skrämma fram stöd för sin budget. Det gav stora rubriker, men jag undrar om någon italienare lät Prodis örfil fördunkla veckoslutets förlustelser. Alla tänkbara katastrofer har ju redan drabbat landet - inklusive Berlusconi - och vad kan skrämma folk? Så slår mig likheterna med Polen. Det gemensamma bästa verkar inte bekymra folk.
Samtidigt läser jag att en spansk boulevardtidning i soporna utanför UD i Madrid hittat det hemliga protokollet från förra månadens EU-toppmöte i Lahtis. Ledarna för de 25 EU-länderna diskuterade hur de skulle bemöta Rysslands Vladimir Putin, som var toppmötets middagsgäst. Protokollet avslöjade att toppmötets diskussion höll sig på samma intellektuella nivå som när vanligt folk utbyter tankar hemma vid köksbordet. Var och en pratar för sin hjärtesak, ingen för det gemensamma bästa, som om det skulle bara vara summan av den församlade egoismen?
Kanske har hela idén om politik som solidaritet och det gemensamma bästa gått under tillsammans med allt bråte av utopier och ideologier från förra seklet? Nu lever vi i den egoistiska normalitetens tidevarv. Och folk har förlorat intresset för politik - inte bara i Polen?
