–Visst var vi tacksamma när han äntligen skulle få vård men det har varit en mycket svår omställning. Lokalerna är fina och personalen gör så gott de kan men den vård som erbjuds är lika med förvaring, säger dottern, Catharina Ljungberg.

Vi följer med när hon besöker sin pappa på demensboendet i södra Stockholm en sen vardagseftermiddag med dröjande sensommarkänsla. Utifrån sett ger boendet ett ljust och trivsamt intryck med sina stora luftiga balkonger och prunkande pelargoner. Men när vi kommer in i korridoren är det samma slokande huvuden framför tv:n och samma svaga men ändock påtagliga lukt av urin som präglar alltför många äldreboenden. Merparten här verkar bära blöjor, flertalet sitter i rullstol. Inga aktiviteter förutom tv:n som alla tittar på men ändå inte. I övrigt tyst – som om tiden hade fastnat.

–Landets fångar har det bättre än dementa. De har i alla fall rätt till utevistelse och sysselsättning, säger Catharina Ljungberg.

Både hon och systern är djupt besvikna på vården. De hade trott och hoppats att deras pappa som levt ett socialt aktivt liv med stort kontaktnät skulle få hjälp med att träna och upprätthålla de psykiska och fysiska färdigheter han hade när han flyttade in. De drömmarna krossades direkt. Det finns visserligen aktiviteter i huset men ingen i personalen har tid att följa Urban dit.

Urban Håkansson hälsar och ler med hela ansiktet när vi träffas men hans mentala hårddisk har redan börjat urholkas betänkligt.

–Hej, jag heter Urban, säger han men sen tar ordförrådet snabbt slut.

Eftersom medpatienterna redan förlorat sitt språk och personalen oftast är upptagen av mer akuta göromål har han ingen att prata med på dagarna.

När han fick sin diagnos för drygt tre år sedan var han i gott fysiskt skick och kunde uttrycka sig ganska väl. Nu har sjukdomen fått övertaget och Urban Håkansson blivit en snäll och foglig patient som finner sig i att vara inlåst 24 timmar om dygnet.

Så var det inte när han flyttade in för två år sedan.

–Då gjorde han allt för att komma härifrån, berättar Catharina.

Allt personligt döttrarna flyttade dit ställde Urban ut i korridoren. Ständigt beredd på att flytta hem igen.

Catharina kan förstå honom.

–Här finns ingen stimulans, ingen terapi. Tänk om de boende hade kunnat vara delaktiga, fått hjälpa till med maten, baka, skala potatis. Min pappa var en hejare på att skala potatis en gång, berättar hon.

Varje helg hämtar hon eller systern Veronica hem sin pappa för att han ska få social stimulans. Tidigare, innan Urban tappade kollen på sitt liv, hjälpte han ofta till att passa barnbarnen. Han fyllde en stor och viktig uppgift i döttrarnas liv.

Nu är det ombytta roller. De fyra barnbarnen turas om att besöka honom. Men merparten av sin tid lever Urban ett inlåst liv. Nästa hela den heta sommaren har han suttit instängd i sitt rum. Trots att han har egen balkong med ordentliga räcken har balkongdörren varit låst. Först sedan döttrarna satt upp en lapp om att Urbans dörr ska vara öppen har han kunnat börja utnyttja den. Åtminstone när de anhöriga är där. Annars anser sig inte personalen kunna garantera säkerheten.

Det finns en fin innegård men varken Catharina eller Veronica har sett någon av patienterna där. Men det värsta är passiviteten, de totalt innehållslösa dagarna.

– Sedan pappa kom in här har allt rasat, minne, tal, vikt, allt, säger Catharina Ljungberg.

Hon är väl medveten om att det inte är personalen det är fel på.

– Många av dem gör ett fantastiskt jobb men deras arbetssituation är orimlig, säger hon.

Både hon och systern letar efter nytt boende men hittills har det inte hittat något som verkar bättre.