Jamil Ismail Hamed har upplevt många fasor: den palestinska flyktingkatasrofen 1948 när hans bror sköts ihjälp, massakern i Shbra och Shatila 1982 samt ”lägerkriget” mellan PLO och den shiitiska Amalmilisen 1985. Ruinerna från lägerkriget står kvar.
Foto: FADI YENI TURK
BEIRUT. Jamil Ismael Hamad, 72, vet vad krig kan göra med människor:
– De kan få bröder att döda varandra, att få människor att tappa all besinning.
Det brukar heta att de statslösa palestinska flyktingarna i Libanon hör till de mest militanta, de mest oförsonliga.
Men Jamil Ismael Hamad är ett exempel på motsatsen. Så är det ofta i Mellanöstern. Sedda på långt håll kan en grupp människor framstå som ett klichéartat kollektiv. Men när man möter dem en och en blir de alla enskilda levnadsöden.
Stödd på sin käpp leder änkemannen Jamail Hamad oss via leriga gator till sitt hem i flyktinglägret Shatila.
Väggen i det enkla vardagsrummet pryds av ett foto av Jamil och hans hustru, innan hon gick bort för några år sedan. Bredvid fotot hänger en vissnad bukett rosor, till minne av ett lyckligt äktenskap som varade i nära 50 år.
Paret var flyktingar från 1948. Han gifte sig som föräldralös 18-åring med den unga kvinna som blivit änka när hans äldre bror sköts ihjäl i en massaker i hembyn Safsaf, vilket ligger i dagens Israel.
Som så många palestinska flyktingar har Jamil Hamad barn och barnbarn utspridda över världen. En son bor i USA, där han är ingenjör; två döttrar är läkare, den ena i Kanada, den andra i Beirut. En del av familjen bor i Danmark. Några finns kvar i Libanons flyktingläger.
– Jag tackar Gud för att det har gått så bra för mina barn och barnbarn. Ingen kan beskylla dem för att ha gjort något ont.
Han berättar också om sina mörkaste minnen: hur han som tolvåring bevittnade en massaker när trupper från den nybildade israeliska staten trängde sig in i hans hemby Safsaf hösten 1948. Den nya judiska staten utkämpade då sitt självständighetskrig mot arabiska arméer som gått till anfall sedan den arabiska sidan vägrat godkänna FN:s plan att dela upp Palestina i en judisk och en arabisk stat.
Enligt den israeliske historikern Ilan Pappé hade Israels förste landsfader, David Ben-Gurion, redan före kriget planerat att etniskt rensa arabiska byar i Palestina, så att den nya judiska staten skulle få en gedigen judisk befolkningsmajoritet. Krigsutbrottet gav Ben-Gurion anledning att sätta sina planer i verket, argumenterar Ilan Pappé.
Flyktingarna själva minns händelserna, när en majoritet av araberna i Palestina fördrevs eller flydde från sina hem, som den stora katastrofen, nakba på arabiska.
Till Safsaf kom kriget den 29 oktober 1948.
I byn fanns då flyktingar från Haifa samt syriska och irakiska soldater i en illa koordinerad arabisk styrka som förskansat sig bakom infartsvägens sandsäckar.
Den unga israeliska armén, som också inbegrep drusiska soldater, beordrade dagen efter intrånget männen i Safsaf att samlas på torget, berättar Ilan Pappé i boken The Ethnic Cleansing of Palestine. ”De misstänkta” - bybornas försvarare - fördes bakbundna bort av de israeliska styrkorna för att skjutas ihjäl.
Den israeliske historikern Pappé har aldrig träffat den gamle överlevaren i Shatila. Den förstnämnde berättar utifrån israeliskt arkivmaterial. Den andre från sin minnesbild. Men deras beskrivningar stämmer ändå väl överens.
Jamil Hamad berättar:
– Jag såg min bror bli bakbunden och få en ögonbindel på sig. Han radades upp tillsammans med andra mot en vägg. 74 män sköts ihjäl av en ensam soldat med ett maskingevär.
Han härmar ljudet av skottsalvorna: ratatatata.
– Jag blev åsyna vittne till allt detta, säger han och sätter ett pekfinger under ögat för att understryka hur detta skakande ögonblick för alltid har etsat sig fast i hans minne.
– Min farbror överlevde massakern, men han sköts senare inför sin nioåriga dotters ögon. En annan av mina bröder försvann spårlöst; folk säger att han dödades vid byns infart.
Också hans pappa föll offer under kriget. Kvar hade den då tolvårige Jamil sina kvinnliga släktingar. Men kropparna efter de döda förgiftade snart dricksvattnet.
– Vi ville stanna i byn men efter två veckor gick inte vattnet att dricka längre. Stanken från de döda kropparna var outhärdlig. Så vi flydde över bergen, norrut mot Libanon.
Jamil Ismael Hamad - eller Abu Nouhad som han kallas efter sin dotter Nouhad som är en känd profil i Shatilalägret - vandrade över bergen utan skor på fötterna. Barfotapojken och hans släktingar fick inga ägodelar med sig.
– Vi var rädda, tänkte bara på att överleva. När vi kom till södra Libanon möttes vi av Röda korset som gav oss vatten, mat och filtar.
Han minns en lycklig barndom i byn före katastrofen 1948.
– Vi odlade oliver, tobak, druvor som vi sålde på marknaderna. Jag fick gå fyra år i skolan. De sa att jag var duktig. Vi hade ett bra liv i byn.
– Det fanns judar som bodde nära Safsaf; de var våra vänner. Problemen började när den brittiska regeringen försåg de judiska styrkorna med vapen och krigsmateriel, sedan britterna 1947 hade bestämt sig för att de skulle lämna Palestina. Araberna hade inga sofistikerade vapen, bara enkla gevär.
– Som jag ser det skapades problemen av Storbritannien. Jag tror att de ville ha en konflikt här.
Palestiniernas rätt att återvända - eller att få kompensation för sin förlorade egendom - finns inskrivet i FN-resolution 194 från FN:s generalförsamling från 1948.
Libanons ansvarige för dialogen med palestinierna, ambassadör Khalil Makkawi, som jag träffar i Stora seraljen i Beirut, en regeringsbyggnad som är omringad av oppositionens tältläger, beskriver FN-resolution 194 som ”ett heligt” dokument för Libanon.
– Det är allmänt vedertaget att de palestinska flyktingarna i Libanon ska bli de första som får återvända om det blir en palestinsk stat, säger ambassadören.
Både ambassadör Makkawi liksom de palestinska förhandlarna i Ramallah vet att en tvåstatslösning kommer att leda till att den stora merparten av flyktingarna från 1948 får ”återvända” till det som blir en palestinsk stat, inte till sina forna trakter i den judiska staten, där deras gamla byar till stor del är utplånade.
Flyktingfrågan går inte att bortse från; den måste få en lösning om arabstaterna och palestinierna ska sluta en historisk fred med Israel.
Jamil Hamad tror inte att en liten palestinsk stat - på kanske 20 procent av det brittiska mandatområdet Palestina - kan svälja några miljoner återvändande flyktingar.
– Låt oss vara realistiska. Inne i Palestina finns inte plats för oss. Jag tror att lösningen måste bli två stater och att flyktingarna får medborgarskap i arabländerna, även vi här i Libanon.
– Det är klart att vi hoppas att det ska gå för oss som för judarna: att vi efter en lång tid i förskingringen ska kunna återvända till Palestina. Men det viktigaste är att mina barn och barnbarn har det bra där de lever, att de får leva ett lugnt och säkert liv.
72-åringen i Shatila har fått nog av krig. Han har överlevt falangisternas massaker i lägret i september 1982 - sedan Israels dåvarande försvarsminister Ariel Sharon släppt in dem där - liksom det långa lägerkriget senare på 1980-talet när Shatila besköts av den shiitiska Amalmilisen.
En släkting med europeiskt medborgarskap har besökt det som en gång var Safsaf i norra Israel.
– Där finns äppelodlingar, men ingen bor där, säger den gamle i lägret och visar upp en plansch från det som var hans barndomsby.
Ur sin ficka tar han fram ett amerikanskt green card, en dyrgrip för en statslös, vilket ger honom rätt att stanna i USA.
– Men jag vill hellre bo här. Här i Shatila känner alla mig, alla hälsar när jag går ut. Därborta i USA blir jag en främling.
Vi hatar inte det judiska folket, säger han.
– Jag skyller inte det som hänt på det judiska folket. Men sionisterna, britterna och andra stormakter ritade om den politiska kartan.
Han har inte mycket till övers för de arabiska ledarna. Den forne bondpojken som försörjt sig som målare och lantarbetare under ett långt arbetsliv i Libanon säger:
– När jag ser vackra blommor brukar jag samla fröer för sådd. Men runt mig ser jag inga ledare vars frön jag skulle vilja så.
Som alla statslösa palestinier i Libanon lider han av diskrimineringen.
– Om jag äger en fastighet i Libanon får inte jag låta min son ärva huset. Så var det inte ens under apartheid i Sydafrika. Vi vill bara ha våra grundläggande rättigheter. Vi väntar på internationell rättvisa, det är allt.
