Först när mörkret sänkt sig över de regnvåta förortsgatorna är det deras tur. Snabbt skyndar en växande skara människor fram emot den anonyma oansenliga dörren i bottenplanet på ett av bostadshusen.

Här, i en trång lagerlokal med nedslitna linoleummattor och solkiga soffgrupper, kan de som är utestängda från den vanliga vården uppleva värme, omvårdnad och mänsklig gemenskap - åtminstone för en stund.

Adressen är hemlig men välkänd bland dem som behöver den och den kretsen blir allt större. Sedan 2005 har antalet besökare ökat med över 20 procent. Tendensen är densamma på landets övriga mottagningar. När vi tittar in i väntrummet strax efter klockan sju är det redan proppfullt i sofforna och kön till anmälningsbordet i rummet intill ringlar sig ända från entrédörren.

Anita Dorazio, eldsjälen som var med och startade den första kliniken i Läkare i världens regi för 13 år sedan, vittnar om ständig tillströmning av besökare. Många är svårt traumatiserade efter ett liv där våldtäkt, förföljelse och ibland också tortyr tillhört vardagen.

Den tillfälliga asyllagen 2005- 2006 medförde ett visst andrum men nu ökar tillströmningen av framför allt så kallade papperslösa, flyktingar som kommer hit utan dokument och nu vistas i Sverige illegalt. En minst lika stor grupp är asylsökande som fått avslag och måste gå under jord för att inte bli avvisade ur landet. Majoriteten av besökarna på kliniken kommer från asiatiska länder eller före detta Sovjetrepubliker där de av olika skäl fått se sin tillvaro rasa ihop.

– Många törs inte ens söka asyl. Vi avråder ofta från det eftersom de riskerar att åka ut med huvudet före, hävdar Anita Dorazio.

Lokalen är enkelt inredd med skänkta soffgrupper och provisoriskt inredda undersökningsrum. Köket får fungera som bas för juridisk rådgivning och i ett av rummen skymtar ett förråd av läkemedel som skänkts från dödsbon.

Marie-Louise Taylor, trygg pensionerad sjuksköterska, tar emot och delar ut nummerlappar. Röd för doktorn, grön för juridisk rådgivning. Hon nickar inkännande och ser ut att ha ett ord över för alla. Många är återbesökare men det finns också nya som hört talas om mottagningen och vill ha hjälp med mediciner eller få kontakt med en specialist.

Flertalet har psykosomatiska besvär av olika grad; magkatarr, huvudvärk, ryggont. Vissa har kroniska sjukdomar, andra har svårare psykiatriska besvär och måste remitteras till specialist- i de fall det finns någon som ställer upp. Det är långt ifrån självklart.

Just denna kväll är det två allmänläkare, barnmorska, gynekolog, två sjuksköterskor, en sjukgymnast, en akupunktör och två jurister som gratis ställer upp med sin tid och sitt kunnande.

I en del av väntrummet som delats av med ett bomullsskynke gör sig Anita Dorazio beredd att lyssna på ännu ett vittnesmål om livet i det Sverige flertalet av oss aldrig ser. Om trångboddhet, slit, sjukdom och kampen för att få barnen i skola och ett vardagsliv med struktur och mening. Lite diskret ser vi henne hala fram pengar till SL-kort och en och annan matkasse.

– Månadskorten är viktiga. Vi vill inte att våra patienter ska utmärka sig i onödan, säger hon.

Men hennes förråd inrymmer inte bara livets nödtorft.

Plötsligt reser hon sig och springer ut och hämtar en leksak i bilen som får en nybliven femåring från Armenien att stråla med hela ansiktet.

Kvällen blir lång och intensiv. Det är trångt, dålig luft, surrigt och ganska lyhört. Efterhand sprider sig ändå en sorts stillsam trivsel i lokalerna. När ”bullmannen” kommer med fikabröd insamlat från kringliggande konditorier förvandlas lagerlokalen till ett brokigt vardagsrum där spända ansikten plötsligt vågar släppa fram ett leende.