Det drar kallt från Bjästa. Ingen svensk kan väl vara okunnig om vad som tilldrog sig i denna lilla by med knappt 2 000 invånare. Alla landets medier har tuggat på gräsligheterna i veckor. Hur kunde det hända? Hur kunde en 14-årig flicka våldtas på skolans toalett av en 15-årig klasskamrat? Men ännu mera oförklarligt: Hur kunde flickan – offret – utsättas för en obarmhärtig mobbning där tillmälet hora var ett av de mildare, och en utfrysning som endast några enstaka elever vägrade att delta i? Och var fanns de vuxna? Byborna, lärarna, hela denna vuxenvärld som, tycker man, borde slutit sig kring henne, stöttat henne, och gett henne upprättelse?
Jo, de fanns på pojkens, våldtäktsmannens, sida. 15-åringen var ju så charmig, väluppfostrad och hjälpsam. Och så kom han ju från ett gott hem. Inte kunde väl han ... Tjejen hade nog bett om det och fick skylla sig själv. I det läget tillät byns präst att den då redan dömda och skyldigförklarade pojken deltog i skolavslutningen som hölls i kyrkan ett par månader senare. Inte för att offentligen be om förlåtelse utan för att dela ut blommor till sina förra klasskamrater och lärare, som villigt tog emot emot blomsterhyllningen. Som tur var deltog den skändade flickan inte i ceremonin.
Det är något jag känner igen i denna utstötningens process. Folk i lilla Bjästa är väl som folk är mest; inte sämre och inte bättre. Ungefär som folk i de tyska städer och byar som, mer eller mindre omedvetna, lät sig ledas in i nazistpartiet, som tigande bevittnade eller deltog i de våldsdåd som begicks i deras namn och försvarade sig med att det ligger nog något i anklagelserna som regimen riktade mot sina offer. En förklaring, naturligtvis inte den enda, till massans likgiltighet inför offrens lidande har med förövarnas sociala ställning och allmänna anseende att göra. Nej, jag påstår inte att folk i Bjästa skulle ha nazistiska tendenser, jag bara hävdar att mekanismerna för mänskligt beteende är sig ganska så lika. Allt för ofta är det en flockmentalitet där man instinktivt följer dem som av olika orsaker väcker gruppens respekt, beundran, och kanske även fruktan. Tänk om flickans skolkamrater hade ställt upp för henne och vänd ryggen åt den tjusige våldtäktsmannen. Tänk om byns vuxna hade gett sitt oreserverade stöd åt den våldtagna, utan ovidkommande hänsyn till pojkens föräldrar, trots deras respekterade ställning i bygemenskapen. Tv-programmet Uppdrag granskning har gjort ett förnämligt journalistiskt jobb genom att redovisa och ringa i varningsklockan inför den flockmentalitet som finns inom de flesta av oss. En dag kan vi själva bli offer – på en skolgård i Stockholm, på arbetsplatsen, var som helst där det finns samvetslösa, starka ledartyper.
Det bästa beviset för den tesen är den helomvändning som skedde i Bjästa efter Uppdrag gransknings avslöjanden. Bokstavligen över natt vändes hat- och mobbningskampanjen bort från offret mot förövaren. Nu är det hans föräldrar som funderar på att flytta från orten. Offret, flickan, har redan flyttat till en internatskola där kommunen betalar för hennes undervisning. Synd bara att det skulle behövas ett tv-program för att åtminstone väcka möjligheten till viktiga insikter och sovande samveten på olika håll. Nästa gång det beger sig.
