–Det gamla systemet har spelat ut sin roll. Det kommer att krävas en systemförändring för att få kommunerna att solidariskt ta emot dessa barn, säger Tobias Billström.

Även om man nu temporärt löser platsproblematiken krävs mer djupgående förändringar för att låsa problemet på sikt, anser han.

En utredare ska nu ta fram olika alternativ, tvångslagsstiftning kan vara ett av dem.

Aldrig tidigare har så många ensamkommande flyktingbarn, läs tonårspojkar, varit på väg till Europa som nu, främst från Afghanistan och Somalia. För Sveriges del räknar Migrationsverket med att upp till 60 nya barn per vecka kan komma att söka asyl under 2010.

Det innebär i så fall en tiodubbling jämfört med de första åren på 2000-talet när denna grupp började bli mer synlig som asylsökande.

–Läget har blivit alltmer akut i takt med att tillströmningen av barn ökat, säger Jonas Doll, Migrationsverkets expert på området.

I takt med tilltagande oro i krigsdrabbade länder har det blivit attraktivare för cyniska människosmugglare att ”hjälpa” barn till nya liv i länder som Sverige.

Just nu väntar mer än 770 barn på någon av landets nio så kallade transitanläggningar på att utplaceras i kommunerna. Problemet hittills har varit att så få kommuner vill ta emot dessa barn. Hittills har bara 116 av 290 kommuner träffat avtal med Migrationsverket om att bereda plats för de ensamkommande flyktingbarnen.

Det har medfört att barn på transitanläggning tvingas vänta tre fyra månader på en plats ute i kommunerna.

–Tanken från början var att barnet bara skulle behöva bo någon vecka på dessa anläggningar, nu handlar det om månader. Det är inte acceptabelt, säger Jonas Doll.

Migrationsverket bedömer att det i dagsläget behövs minst 700 nya akuta platser ute i kommunerna. Idag finns det bara drygt 1200 platser totalt.

Men nu ser det alltså ut som att det skett en attitydförändring. När förre rikspolischefen och landshövdingen Björn Eriksson vid årsskiftet började resa runt i landet som regeringens koordinator för ensamkommande flyktingbarn började det hända saker.

–Det har skett en islossning i kommunernas attityd gentemot dessa barn, säger Björn Eriksson efter två månader av förhandlande med representanter för olika regioner och kommunalråd.

Anledningen tror han är att han förhandlat direkt med beslutsfattarna; landshövdingar, regionala företrädare och kommunalråd. Hans uppdrag bygger på att kommunerna frivilligt, utan lagstiftning, ska gå med på att ta emot dessa barn.

–När dessa beslutsfattare får klart för sig dels problemets storlek, dels det illojala i att bara vissa kommuner tar emot, har de ändrat attityd, säger han.

Genom att förordna okonventionella lösningar, som att små kommuner samverkar och att stora och små kommuner kan hjälpas åt, har det blivit lättare att säga ja, tror han.

–Detta är en helt ny situation. Det går inte längre att stoppa huvudet i sanden och inte ta sitt ansvar, säger han.

Självklart handlar det också om synen på dessa barn. Björn Eriksson försöker få kommunerna att se på barnen som en tillgång, istället för som ofta hittills ett problem och en ekonomisk belastning.

Vad Björn Eriksson fått igenom så här långt är så kallade avsiktsförklaringar, det betyder att kommunerna sagt att de kan tänka sig att skapa ett visst antal nya platser.

Sedan återstår att få dem att skriva på konkreta avtal med Migrationsverket.

–Detta är inte lösningen på problemet med ensamkommande flyktingbarn, men det är en bra början, säger Jonas Doll.