Karusellen av möten inför FN:s klimatkonferens i Köpenhamn har snurrat intensivt de senaste veckorna, men resultaten har förblivit magra.
FN-mötet i Barcelona präglades av motsättningar och en afrikansk bojkott, men inget märkbart genombrott. Likadant när G20-ländernas finansministrar diskuterade klimatfinansiering i Skottland. Statsminister Fredrik Reinfeldt kom hem från USA och Indien utan något bud om utsläppsminskningar. Och efter helgens Apec-möte i Singapore har USA, Kina och en rad andra länder avskrivit möjligheten till ett bindande avtal i Köpenhamn.
Det är inte bara förhandlingarna om själva utsläppsmålen som kärvar. Lika svårt är det att enas om finansieringen av klimat- åtgärder, och den frågan ”är grundbulten för en klimatöverenskommelse”, enligt Sveriges chefsförhandlare Anders Turesson på miljödepartementet.
I finansieringsfrågan är det hittills bara EU som lagt ett kort på bordet, ett bud som fastställdes av EU:s toppmöte i slutet av oktober. Där beräknar EU att cirka 100 miljarder euro (cirka 1000 miljarder kronor) per år kommer att behövas för klimatåtgärder i utvecklingsländerna från 2020, och att 5–7 miljarder euro per år måste sättas in redan 2010–2012 för att snabbt få igång omställningsåtgärder. Av totalsumman beräknas 22–50 miljarder euro behöva finansieras av rikare länder. Hur mycket EU är redo att bidra med anges dock inte, annat än att det bör vara ”en skälig del”.
EU:s beräkning har ifrågasatts eftersom flera organisationer och analytiker räknat fram högre belopp. Tidigare i höstas uppgav exempelvis Världsbanken att behoven 2030 kan röra sig inom ett mycket vitt spann från 170 till mer än 750 miljarder dollar per år. EU:s 100 miljarder euro är en beräkning av ”nettomerkostnaden för den del av investeringarna som minskar utsläppen”, enligt regeringens klimatrådgivare Lars-Erik Liljelund.
I finansieringsdebatten cirkulerar en mängd olika förslag, exempelvis om att ta ut pengar från auktioneringen av utsläppsrätter, att införa flygavgifter och kanske även beskatta den globala sjöfartens förbrukning av bunkerolja. Samtidigt pågår en dragkamp om hur mycket som kan finansieras genom bistånd från utvecklade länder. Enligt Lars-Erik Liljelund vore en rimlig fördelning att ungefär en tredjedel bekostas av tillväxtländernas egna insatser, en tredjedel genom utsläppshandeln plus avgifter på flyg och sjöfart, och en tredjedel genom bistånd.
–Utvecklingsländerna vill helst ha en stor del offentlig finansiering, men det blir tufft att få fram. Det vore säkrare att få fram mer pengar ur utsläppshandeln.
Han tillägger att de privata investeringarnas roll är viktig, fast man ”inte talar så mycket om dem” i klimatförhandlingarna.
–Här måste man hitta en konstruktion så att företag ska våga ta risken att investera i kolsnål teknik, säger Lars-Erik Liljelund.
Behovet av privata investeringar understryks minst lika starkt av Klas Eklund, senior economist på SEB.
–Hur mycket skatteintäkts- källor du än får ihop räcker det inte på långa vägar för de globala klimatbehoven, säger Klas Eklund, som understryker att den dominerande delen av investeringarna måste finansieras av privata sektorn.
Men när alla räknar med att privata företag ska ha en drivkraft att investera i renare teknik måste det finnas ett globalt och tillräckligt högt pris på kol och koldioxid, och det finns inte än, betonar han.
Under tiden kan man vänta sig en mängd olika nationella lösningar, exempelvis en kolskatt i Kina eller en koldioxidskatt i Frankrike, förutspår Eklund.
