Naglarna är nerbitna till hälften och Maria kräks nästan bokstavligt när hon ska berätta om vad som hände den där natten. Hon mår illa av minnena om hur hon våldtogs av den man som hon umgåtts med, men gjort klart för att hon inte ville ha sex med.
- Men det blev värre, berättar Maria. Han tvingade mig att komma tillbaka hem till honom. Han visade ”en överraskning”, han hade videofilmat när han våldtog mig. Och han hotade att visa videon för min familj om jag gick till polisen och avslöjade ”vår hemlighet”, att jag inte längre var oskuld.

Månaderna som följde våldtog mannen Maria minst tio gånger. Hon vågade inte annat än att komma till honom när han krävde. Till slut polisanmälde hon honom trots allt och fick skyddat boende. Mannen förhördes en enda gång innan han släpptes. Chefsåklagare Åke Olsson lade ner förundersökningen med motiveringen ”brott kan inte styrkas”.
DNA-analys är inte genomförd på de sönderrivna kläderna som Maria hade på sig vid den första våldtäkten. Marias grannar, som kan ha hört
den misstänkte hota henne, har inte förhörts. Inte heller hennes psykolog, två socialsekreterare eller tre väninnor som hört henne berätta om övergreppen innan hon polisanmält dem har förhörts.

Videofilmen har hittills inte hittats. Polisen har gjort en husrannsakan där man letat efter filmen, men brottsplatsen är inte närmare tekniskt undersökt med motiveringen att en annan person bor där nu. Den dagbok som Maria skrev ifrågasattes för att den ansågs vara allt för omfattande. Maria ansökte om besöksförbud för mannen, men det avslogs två gånger.
Marias målsägandebiträde är advokat Elisabeth Fritz. Hon är starkt kritisk till hur polis och åklagare skötte förundersökningen och överklagade beslutet att lägga ner den. Hon anmälde åklagaren till JO för bristande handläggning. Eftersom ärendet redan var anmält till riksåklagaren fattade JO inget beslut. RÅ hade inga synpunkter på hur åklagaren skött utredningen.
- Man kan uppfatta det som om åklagarna håller varandra om ryggen. Jag är helt säker på att om
detta ärende hade legat på till exempel familjevåldsenheten i Stockholm hade resultatet blivit ett helt annat. Polis och åklagare måste i vart fall gå till botten med all bevisning som finns. I det här ärendet har det inte skett, säger Elisabeth Fritz.
Hon anser att Marias uppgifter är ”mycket trovärdiga”. Gun Goudani, psykolog och psykoterapeut hos Rädda barnen, skriver i ett intyg att Maria har ”tydliga symtom av traumatisk karaktär” och ställer diagnosen post-traumatiskt stressyndrom.

Chefsåklagare Åke Olsson tillbakavisar kritiken:
- En allmän kommentar vid överprövning är att då sker inte bara en prövning om jag har gjort rätt eller fel utan även om ytterligare utredning kan föra saken framåt. RÅ ansåg inte det. Att det inte går att bevisa brott har inget att göra med om jag tror på flickan eller inte. Jag ägnar mig åt vad som går att bevisa.
I dag lever Maria på hemlig ort, med skyddade personuppgifter hos skattemyndigheten. Hon är en ung kvinna, men mår trots psykologhjälp fortfarande mycket
dåligt. Det hon återkommer till gång på gång är känslan av att inte bli trodd av vare sig polis eller åklagare.

Fotnot: Maria är ett fingerat namn.