Vi är ganska många som minns toppmötet i Göteborg för tio år sedan. Två av de höga gästerna erinrar sig fortfarande hur de tvingades lämna Hotell Park Avenue över brandstegen på baksidan. Belgien som skulle ta över ordförandeskapet efter Sverige hade sänt ett par polischefer till Göteborg för att studera säkerhetsarrangemangen. Tränade med taggtråd, tårgas och vattenkanoner förstod de ingenting i Göteborg. Hur kunde svensk polis bara hålla sig med de två alternativen batong eller skarp ammunition?

Toppmötet är minnesvärt inte bara på grund av kravaller och gatuslagsmål. Vi som följde mötet bakom avspärrningarna minns också dess politiska betydelse för Europa. Här tog EU:s stats- och regeringschefer ett par tunga beslut som ger Göteborg symbolstatus i den historiska processen mot Europas enande. I Göteborg definierades det nya Europa.

Konkret beslutade toppmötet om en tidtabell med måldatum. Förhandlingarna om EU:s utvidgning av medlemskretsen skulle avslutas så att tio nya länder skulle kunna komma med i EU 2004. De tio bestod av Cypern och Malta samt åtta länder i Öst- och Centraleuropa. Dessutom skulle Rumänien och Bulgarien kunna räkna med anslutning något år senare.

Detta var ett så kallat politiskt genombrott för vad som kallades ”big bang”, ett EU som skulle utvidgas från 15 till 27 medlemsländer. Göran Persson tillskriver sig gärna äran av denna framgång. Tillsammans med vännen Jacques Chirac lyckades han förmå Gerhard Schröder att ge upp sitt motstånd. Anna Lindhs medarbetare Mats Engström har utförligt beskrivit hur hon och hennes tjänstemän svarade för det slitsamma fotarbete som gjorde genombrottet möjligt.

I historiens ljus kan vi se att besluten i Göteborg var politiskt oundvikliga. Ytterligare fördröjningar med utvidgningen skulle inte tjänat något vettigt syfte. Samtidigt kan vi se hur uppföljningen av besluten blottar en del fatala försummelser.

Den tydligaste är antagligen fallet Cypern där EU-ledarna lät sig utpressas till att släppa in ön innan den återförenats. Det misstaget har blivit till kronisk politisk migrän för EU. Ännu allvarligare var det faktum att EU inte hade sitt eget hus i ordning för att ta emot de nya medlemmarna. Det under kalabalik tillskapade Nicefördraget gav ett självbedrägligt sken av en hållbar lösning, som i själva verket innehöll fröet till ett årtionde med konstitutionell förlamning. Sviterna är ännu inte helt övervunna.

Allra allvarligast var att högtidstalen i Göteborg om historiens vingslag aldrig följdes upp med aktiv politisk pedagogik för att skapa medborgarnas förståelse för förändringarna . När besluten i Göteborg skulle omsättas i praktiken talade Göran Persson och hans kollegor bara om problemen. Om social turism, om den polske rörmokaren och om vad det nya Europa skulle kosta. Som om vi skulle kunna få ett bättre Europa till nolltaxa.

I dag ser vi de politiska följderna runt om i Europa av denna fatala försummelse.