Den första maj saligförklarade påve Benediktus XVI sin föregångare Johannes Paulus II på Sankt Peters platsen i Rom. En miljon katoliker hade vallfärdat dit. Som Italiens premiärminister satt Silvio Berlusconi längst fram på hederstribunen, mellan Italiens president Giorgio Napolitano och Vatikanens utrikesminister, ärkebiskopen Mamberti. När hallelujakören började och ritualen krävde att alla skulle resa sig satt Berlusconi sovande kvar. Presidenten blängde på sin regeringschef, som yrvaken masade sig upp på benen.

Scenen finns på Youtube tillsammans med åtskilliga andra pikanta klipp där Berlusconi offentligt allt oftare somnat in i maktens alltför bekväma fåtöljer.

Kontrasten är slående till den sprudlande, smilande och pratglade Silvio Berlusconi jag mötte första gången för drygt 20 år sedan. Då var han fortfarande bara en fräck uppstickare i den framväxande kommersiella tv-bransch som utmanade det statliga monopolet. Han tog emot i sin förnäma Villa San Martino i Arcore, utanför Milano. I dag mer berömt för den nybyggda privata nattklubben i källaren än för de gamla konstskatter som ingick i förvärvet.

Berlusconi hade konsoliderat sin kontroll av tre privata tv-kanaler och fått politiskt beskyddad rätt till landsomfattande sändningar. I detta läge ville han vinna erkännande inom Eurovisionen, samarbetsforum för public service. Han ville bland annat få del av dess omfattande dagliga nyhetsutbyte. Därför ställde han upp för en lång intervju och en guidad vandring på domänerna, med bland annat häststall och en mindre sporthall. I den fanns en ganska lång simbassäng, där han i taket låtit montera tv-monitorer med bilder från sina egna kanaler. Bredvid låg ett gym med sandsäck och några andra pugilistiska träningsredskap, men ingen ring. Även om Berlusconi påstod att han brukade träna boxning så ville han väl inte möta någon sparringpartner som kunde slå tillbaka. Han framstod inte som särskilt atletisk, snarare som spänstig, men liten, spenslig och fåfäng.

Jag visste då inte att Berlusconi som hästskötare hade haft en efterlyst mafioso, Vittorio Mangano, som skötte Corleone-klanens affärer i Norditalien. Mangano dömdes på 1990-talet till livstids fängelse för diverse mord och narkotikahandel.

Ej heller visste jag att Villa San Martino i Arcore förvärvats till kraftigt underpris under alltjämt något oklara omständigheter. Affären sköttes av Berlusconis advokat och nära kompanjon Cesare Previti som samtidigt varit förmyndare för den unga arvingen till egendomen.

I parken på Villa San Martino har Berlusconi sedermera låtit uppföra ett personligt mausoleum i ljus granit med en sarkofag i rosa marmor, för sig själv och sina närmaste.

Bakom mötet med Berlusconi i Arcore låg Gianni Letta, en före detta journalistkollega och chef på dagstidningen Il Tempo i Rom. Han gick i slutet på 1980-talet över och blev representant i Rom för Berlusconis holdingbolag Fininvest. Letta växte efter hand in i en roll som grå eminens bakom Berlusconi. Denne diskrete och blyge man, som aldrig tillhört Berlusconis parti, har med titeln statssekreterare manövrerat i palatsen på båda sidor om Tibern i Rom. Allt mer under senare år har det varit Letta som tagit ansvar för den dagliga skötseln av regeringen och varit samtalspartnern för statschefen, den politiska oppositionen och för främmande makter, inklusive Vatikanen. Allt oftare har hans uppgift bestått i att begränsa skadeverkningarna av premiärministerns nyckfulla extravaganser.

–Ingen italiensk politiker har någonsin på ett så utstuderat sätt satt sin privata image i förgrunden, skriver författaren Marco Belpolti, som subtilt analyserat fenomenet Berlusconi.

I en tid då ytligheterna behärskar livet förkroppsligar Silvio Berlusconi ytlighetens tjusiga stjärnkult.

Silvio Berlusconi som i höst fyller 75 år föddes i Milano som den äldste av tre barn. Fadern Luigi, som vid Italiens kollaps flydde till Schweiz, var banktjänsteman, bland annat i den lilla Banca Raisini, som blev omtalad genom några av sina beryktade kunder från Cosa Nostra. Modern Rosa, som avled häromåret, 97 år gammal, personifierade den självuppoffrande italienska mamman. Hon försörjde familjen under kriget genom ett jobb som sekreterare på Pirelli.

Redan under studierna i juridik visade Silvio Berlusconi sitt sinne för affärer. I det ekonomiska miraklets tidevarv sålde han dammsugare vid dörren, fotograferade vid familjehögtider och uppträdde som smörsångare på kryssningsfartyg i Medelhavet, ackompanjerad av Fedele Confaloniere, som i dag leder Berlusconis tv-företag Mediaset.

Befriad från militärtjänsten kastade sig den unge Berlusconi in i fastighetsbranschen och köpte med en bankgaranti från Banca Raisini sin första tomtmark. Han började bygga stadsdelen Milano 2 och fick den smarta idén att där installera kabel-tv. Så uppstod Telemilano 58 och byggmästaren började den snabba förvandlingen till mediemogul. Programmen på det kommersiella kabelnätet var inköpt såpopera och billig underhållning. Genom uppköp av andra lokala tv-stationer expanderade verksamheten så långt att Berlusconi till slut kunde synkronisera sina kanaler och erbjuda landsomfattande tv-program. Detta var inte uppenbart kriminellt men ej heller uppenbart lagligt. Berlusconi blev känd som en pirat som utmanade det statliga tv-monopolet. Ännu mer berömd blev han 1986 med köpet av fotbollsklubben AC Milan, som finansiellt var i djupt förfall. Den tidigare ägaren hade stuckit till Sydafrika med en del av klubbens kassa.

Utanför staketet på träningsanläggningen Milanello väntade en hungrig flock sportjournalister på nyheter. Jag råkade ha bestämt möte med Nils Liedholm, som då tränade Milan och som var aktuell som svensk förbundskapten. Han ville inte ge några kommentarer om Milan, men lät mig berätta för kollegerna att Berlusconi ringt upp och gett besked. För första och enda gången figurerade jag därför på förstasidorna i de italienska sporttidningarna.

Berlusconi satsade på Hollands stora fotbollsstjärnor i en tid då kombinationen tv och fotboll höll på att bli big business. När dottern Barbara Berlusconi nu stiger in i ledning för AC Milan så tar hon över ett av världens mest framgångsrika fotbollslag. Silvio Berlusconi har samtidigt låtit förstå att han skulle vilja sätta sitt namn på en arena.

Parallellt med karriären som entreprenör skaffade sig Berlusconi politiskt beskydd på skilda håll. President Giovanni Leone, en kristdemokratisk olycksfågel från Neapel, utnämnde honom till Arbetets riddare, varvid Berlusconi blev känd som il Cavaliere. Han gick med i den hemliga frimurarlogen P2, som inspirerad av militärjuntan i Grekland, smidde subversiva planer för italiensk pånyttfödelse. Och framför allt fick han en mäktig beskyddare i socialistledaren Bettino Craxi från Milano, som i egenskap av premiärminister genom ett dekret legaliserade Berlusconis tv-verksamhet.

Silvio Berlusconi var alltså inte någon oskuldsfull företagare som till synes helt överraskande växlade över till en politisk karriär. Hans strålande framgångar som entreprenör byggde inte enbart på de krafter i marknadsekonomin som redovisas i läroböckerna. Han tycks även dragit nytta av samröret med andra krafter som opererade i det italienska samhället när det italienska miraklet kulminerade i slutet av 1980-talet, som Cosa Nostra, P2 eller de korrupta Socialistpartiet. Hur nära och hur omfattande förgreningarna var förblir alltjämt gåtfullt i sina detaljer.

I början av 1990-talet svepte förändringens vindar genom maktens palats, bland annat i Italien. Kalla krigets ideologiska polarisering försvagades och på Heliga Stolen satt en polsk påve som var mer intresserad av världen än av intrigerna på andra sidan Tibern. Där skakades det partivälde som styrt Italien i över 40 år av olika skandaler. En som rullades upp av åklagarmyndigheten i Milano kallades Rena händer. Den blottade hur korruptionen genomsyrade den stad, Milano, som brukade betrakta sig som Italiens mora- liska huvudstad. Milano blev Tangentopoli, mutornas metropol. I centrum stod Berlusconis beskyddare, premiärministern Bettino Craxi som gick i landsflykt i Tunisien.

I det politiska landskapet uppstod ett vakuum när de gamla center-högerpartierna sopades bort och åklagarmyndigheternas räfst kunde hota delar av Berlusconis imperium, som för övrigt tycktes ha finansiella problem. I detta läge tog Berlusconi 1994 steget in på den politiska arenan, understödd inte bara av sina tv-kanaler utan också av reklambyrån Publitalia som hade ett färdigt koncept hämtat från sportens värld. Hans nybildade parti tog över landslagets färger, azurblått, hejarramsan Forza Italia och en struktur med lokala klubbar. Det förefaller uppenbart att initiativet var väl förberett innan det offentliggjordes den 26 januari 1994 i en knappt tio minuter lång videoinspelning med en smilande Silvio Berlusconi vid skrivbordet i Villa San Martino i Arcore.

–Jag säger till er att vi tillsammans kan konstruera ett nytt italienskt mirakel, för oss själva och för våra barn, lovade Berlusconi.

Budskapet var enkelt. Han skulle nu använda sina erfarenheter från företagsamheten för att bygga upp en ny, andra republik med det goda styret. Han gjorde anspråk på att representera något nytt och en brytning med det gamla partiväldet.

Dagen efter hade Forza Italia (FI) över 4000 lokala klubbar på plats och opinionsmätningarna pekade på att Silvio Berlusconi skulle vinna valet i april 1994, vilket han gjorde.

I drygt 17 år har nu Silvio Berlusconi varit aktiv politiker. Vid tre tillfällen har han valts till premiärminister, ett ämbete som han nu haft sammanlagt i knappt tio år. Två gånger har han förlorat i allmänna val, båda gångerna till Romano Prodi.

Berlusconis största politiska bedrift är den genomgripande omstöpningen av Italiens politiska landskap. Han har kring sin person lyckats knyta ihop en allians som blivit den oundvikliga referenspunkten i italiensk politik. Den har bestått av hans eget parti (FI) och udda strömningar som tidigare var ute i kylan. Dit hör separatisterna i Lega Nord under Umberto Bossi som fortfarande stödjer Berlusconi, om än inte ovillkorligt. Dit hörde tidigare även post-fascisterna i Nationella Alliansen under Gianfranco Fini, som till och med slog sig samman med FI i en nybildad konstellation (Frihetens folk). I höstas gick Fini i opposition mot Berlusconi, men några av Finis gamla vänner finns på höga positioner kring Berlusconi.

Hittills har bara Romano Prodi lyckats samla en motpol i opposition mot Berlusconi men båda gångerna har Prodis allians snabbt vittrat sönder inifrån. För närvarande saknar oppositionen ett samlande, trovärdigt alternativ till Berlusconi.

Det konkreta resultatet av Berlusconis många högtidliga vallöften har blivit mycket magert. Åtskilliga spektakulära reformer och initiativ har stannat på pappret, allt från den ständigt utlovade ekonomiska dynamiken till sophämtningen i Neapel. Det beror inte bara på att Berlusconi ofta lovar för mycket. I det italienska samhället är många minoriteter välorganiserade i olika nätverk och korporationer som alla tycker sig ha vetorätt mot förändringar. Under den kaotiska vardagen finns en grundläggande stabilitet som ofta leder till stagnation. Italien är fundamentalt reformresistent.

Däremot har Berlusconi ganska framgångsrikt lyckats driva igenom en lång rad skräddarsydda lagar som gjort att han hittills lyckats rädda sitt eget skinn i olika rättsprocesser.

Under den tid jag följde EU på nära håll i Bryssel stötte jag ofta på Silvio Berlusconi. I kretsen av stats- och regeringschefer blev han allt mer en främmande fågel, som till en början väckte nyfikenhet. Efter hand blev han bara en hårt sminkad man med opassande vulgära skämt, ytlig sakkunskap, i skor med förhöjda klackar. Till slut blev han helt enkelt ignorerad. Han uppfattades som en pajas.

Politiskt stod han formellt starkare än någonsin efter valsegern 2008, men glamouren började falna medan de självförvållade personliga motgångarna ökade. När hustrun Veronica Lario i ett pressmeddelande i maj 2009 förklarade att hon skulle begära skilsmässa så var det bara den officiella slutpunkten på ett långt drama. Hon ville inte längre vara gift med en man som frekventerade minderåriga flickor och hon hade gett upp hoppet om att kunna hjälpa honom med den vård han var i behov av.

Den långa raden av skandaler har kulminerat med affären Ruby och åtalet för sexuellt utnyttjande av underårig och maktmissbruk. Därmed handlar Berlusconis många och långa strider med åklagarna i Milano inte längre om hans företagsaffärer utan om hans personliga vandel.

–Åklagarna i Milano försöker fortfarande undergräva folkvilja. Detta är en sjukdom, en cancersvulst i vår demokrati, dundrade Berlusconi häromdagen i kampanjen inför borgmästarvalet i Milano.

Smilet har stelnat till en grimas hos den hårt plågade, åldrande och allt tröttare Silvio Berlusconi som allt oftare tar en tupplur och drömmer om en happy end.