Det är säsongens sista träningspass på Mantorp park, utanför Mjölby, vilket märks bland eleverna på Racinggymnasiet. Under vintern byts de åtråvärda timmarna ut mot teoretiska ämnen som säljkunskap, näringslära och mental träning – ämnen som även står på schemat under resten av året.

Men det är på banan det gäller. Det är mycket noga att alla får lika mycket körtid och eleverna turas vant om bakom ratten i undervisningsbilarna. Övningar i safety driving (säker bilkörning) varvas med 20-minuters träningspass med egna bilar på den 3100 meter långa banan. Ett intervall som påminner om de tävlingsheat som eleverna deltar i under säsongen april-oktober.

Racinglärare Björn ”Nalle” Johansson, själv erfaren rally- och racerförare med åtskilliga SM-titlar, manar till lugn i det trånga garaget där ett tiotal elever från årskurs 1–3 byter olja, sätter på racingoverallen och tigger bensin av varandra.

Racing är en dyr sport – för de flesta av eleverna vid Racinggymnasiet går det åt minst lika mycket tid till att ragga sponsorer som att plugga de vanliga gymnasieämnen som finns på schemat. Varje elev har med sig sin egen bil till skolan och står själv för reservdelar och bensin. Att krascha kan vara förödande för budgeten – det vet Robin Appelqvist från Uppsala som går sista året och kraschade i STCC-finalen på Mantorp för två år sedan.

–Bilen voltade fem varv, berättar Robin Appelqvist och visar reporna på sin Alfa Romeo.

Det mesta på bilen har redan reparerats, en kostnad som innebar ett rejält hål i säsongsbudgeten. En tävlingssäsong i juniorklassen (JTCC) kostar omkring 500000 kronor inklusive bil, och en säsong i seniorklassen (STCC) kostar omkring 1–1,5 miljoner kronor inklusive bil och mekaniker.

–Det enda jag tänkte på var ”Vad kommer det här att kosta?” Inte om jag hade skadat mig, berättar Robin och kliver i den brandsäkra overallen.

Han visar upp skyddsnätet han har omkring sig i förarsätet. Några skador fick han inte vid det tillfället utan enbart en massa blåmärken från selen.

Intresset för racingsporten fick Robin Appelqvist från sin pappa som importerar italienska bilar. Han började köra gocart hemma i Uppsala när han var tolv år. Två år senare fick han en egen gocart av sina föräldrar i julklapp. Men det är inte mamma och pappa som står för notan understryker han och berättar om hur han lärt sig ragga sponsorer på gymnasieskolan.

–Man har långa listor som man ringer. Försöker boka in möten och sälja sig själv men finanskrisen har satt sina spår. Det märks att företagen blivit försiktigare men det är bara att kämpa på, säger Robin.

Han satsar nu för att få ihop tillräckligt med pengar för att kunna fortsätta tävla nästa säsong som inleds i april. Målet är att få köra för ett stall i Tyskland eller Italien efter studenten.

Klasskamraten Linus Ohlsson har samma mål och tycks vara på god väg – för bara några veckor sedan tog han SM-guld i JTCC-klassen. Nu satsar han på STCC och sedan utomlands.

–Det är några team som har varit intresserade säger han hemlighetsfullt. Medieuppbådet efter segern var intensivt, Linus blev intervjuad av flera tidningar och motorsportkanaler.

Även skolan rycker i vinnaren. När SvD besöker Kungshögaskolan, där racinggymnasiet håller till, ska Linus fotograferas för en reklamkampanj. Medieträningen på skolan är bra att ha i samband med segern inser han nu i efterhand.

Även Linus började köra tidigt. Motorintresset fanns hos pappa hemma i Jönköping.

–Han fick inte köra för farmor, hon tyckte att det verkade för farligt så han pushade mig istället.

Racingvärlden är liten – på fritiden umgås eleverna men när det hettar till på tävlingar så är kamratskapet bortblåst. Så måste det vara, menar tränare Nalle Johansson.

–Det är fullt krig, så är det för alla idrottare. Alla som är här måste jobba på sitt egna personliga system och hitta sin metod, hävdar han och samlar ihop skocken för dagens lektion.

Själv öppnade ”Nalle” en egen bilverkstad när han var 16 år för att få in pengar för att kunna tävla.

–Idag är det annorlunda, mer pengar i omlopp och sponsorerna har blivit viktigare. Men det är samma envishet som gäller. Att inte ge upp när man kraschar eller har en svacka.

Kvalitet framför kvantitet är ledord under träningspassen.

–Man ska inte slita på grejerna i onödan. Det här är en så pass dyr sport så man måste hushålla. Har en kille en dålig dag får han kliva av.

Flera av eleverna har superklassen formel 1 som en dröm. Det har också Richard Trange som häromhelgen fick pröva på en riktig formel 1-bana utanför Budapest. Främsta utmaningen var att inte ge allt från början.

–Det var första gången jag körde ett tvåtimmarspass och det var helt otroligt. Men också tufft, att kommunicera på ett annat språk med mekanikerna.

Att konkurrensen är hård eleverna emellan är alla överens om. Samtidigt är gemenskapen viktig – eleverna kommer från hela landet och ska för första gången bo själv på annan ort. En viktig länk är Jan Björfeldt som är kursansvarig.

–Många av eleverna som kommer hit har levt med racingen hela livet och har väldigt engagerade föräldrar. Nu ska de för första gången stå på egna ben, kanske koka tevatten för första gången och bo ensamma. Då krävs det att man finns där och stöttar.

Precis som motorsporten i övrigt domineras Racinggymnasiet av killar. Det har funnits ett fåtal tjejer på programmet men de tillhör undantagen.

–Synd. Racing är ju en av få sporter där män och kvinnor kan mötas på hyfsat jämlika villkor, tycker Robert Myrsäter från Hultsfred som går i årskurs tre.

–Det handlar inte enbart om fysik utan mycket om det psykiska. Taktik är jätteviktigt och där har tjejer samma chans.